Läser i DN att dans runt midsommarstången kan bli ett kulturellt världsarv. Hur man nu hade tänkt bevara det eller hur det ska manifesteras vet jag inte riktigt. Man får ju hoppas att det inte blir som en k-märkning så att i framtiden så kommer vi få begära tillstånd om vi vill fira midsommar på udda sätt. Tillstånd som bara ges om man gör det utom synhåll från alla traditionella firanden.
Men nu var det inte det tänkte ta upp utan det var ett annat uttryck i artikeln som jag fastnade lite för. De immateriella kulturarven. Det passar så bra in i den debatt som förts under senare tid om immaterialrätten.
Om våra traditioner ska bevaras så tycker man att detsamma borde gälla vår kultur. Det borde finnas ett egenvärde i att staten ser till att vi ska kunna njuta av vårt kulturarv. Det kan t.ex. gälla musik. Jag skulle gissa att det mesta av den musik som gavs ut före andra världskriget inte går att få tag på idag. Den kan knappast ha något större kommersiellt värde heller. Vad den däremot har är ett kulturellt värde.
Kan man då inte låta någon, t.ex. riksarkivet, digitalisera de här gamla skivorna och sedan göra dom tillgängliga online. Vi har nu ett distributionssystem som gör det möjligt för oss alla att njuta av all världens kultur direkt hemma. Det borde vi kunna utnyttja.
Istället verkar diskussionen gå åt ett helt annat håll. Man försöker förlänga upphovsrätten och till och med biblioteken ogillar Medina-rapporten. Istället borde det åtminstone vara så att man måste förnya sina rättigheter till ett verk med regelbundna intervall så att material som ingen längre är intresserad av ska vara fri för allmänheten.
Man kan också fundera på om staten ska kunna gå in och köpa rättigheterna till verk som anses vara speciellt viktiga för vårt kulturarv. Vi subventionerar redan Bellman (om jag minns rätt). Varför inte Taube eller Karl Gerhard? Låt folket gratis få se Körkarlen och Hets via nätet.
Avslutningsvis ska jag bara uppmana folk att haka på den mediebojkott som drogs igång av Svensk Myndighetskontroll. Senaste sammanfattningen hittar jag hos Anders Widén.
Taggar: kulturarv, upphovsrätt
