Normalt skulle jag aldrig skriva någonting om nobelpriset i ekonomi. Man skulle kunna säga att de flesta ekonomiprisvinnare bedriver forskning på områden som inte intresserar mig. Jag hade inte förväntat mig något annorlunda i år och därför ögnade jag bara snabbt igenom någon artikel där pristagarna beskrevs efter att de offentliggjorts, utan att tänka mer på saken.
Det som fick mig att titta mer noggrant på saken var när hyllningar till Elinor Ostrom började dyka upp på flera av de miljöbloggar jag följer. Så därför ska jag presentera min personliga tolkning av det som framför allt brukar nämnas när man pratar om Elinor Ostrom, nämligen allmänningens tragedi. Myt eller verklighet? Jag ska dessutom göra det utan att ha läst ett ord från något publicerat material utan enbart baserat på det jag har lyckats snappa upp i diverse bloggar och artiklar.
Jag gillar konceptet allmänningens tragedi. Inte så att jag tycker att det är ett bra beteende, utan jag tycker att det är ett bra sätt att beskriva många situationer. I grunden handlar det om att kunna privatisera vinster medans man lägger över kostnader, framför allt långtida sådana, på någon större grupp. I princip kommer alla lida för de här kostnaderna i framtiden, men för varje enskild individ finns bara incitament för att driva på det här till allting kollapsar.
Det exempel som brukar plockas fram är de gamla byallmänningarna där varje bonde kunde släppa ut sina djur på bete. Tragedin kommer av att bonden har mycket att tjäna själv på att skaffa sig fler djur medans kostnaden för det i betesmark delas av alla. Det leder till att alla bönder kommer att skaffa sig mer och mer djur för att gynna sig själva ända tills den punkten då allmänningen är helt sönderbetad och alla blir tvungna att flytta sina djur. Hade man på ett tidigt stadie bestämt tydliga regler för hur många djur var och en fick ha så hade man kunnat hålla det hela på en nivå som var hållbar istället.
Jag skrev ett inlägg tidigare i år om just det här. Att marknadsekonomi inte fungerar i många av de potentiellt miljöfarliga näringarna, när intäkterna går till privata företag medans utgifterna (t.ex. upprensning, utsläpp, utdöenden) hamnar hos staten, eller kanske ännu värre hos någon abstrakt global överstatlig enhet. I själva verket så är mycket av det som miljöskadligt, t.ex. användandet av fossila bränslen, kraftigt subventionerat av staten. Det hindrar oss från att se hur mycket vissa saker verkligen kostar och anpassa vårt beteende därefter.
Så vad var det egentligen Elinor Ostrom hade kommit fram till? Existerar inte allmänningens tragedi? Ja och nej. Det hon säger är att det inte behöver bli någon tragedi. Inte om de enskilda brukarna själva får vara med och styra över sin begränsade resurs. Om de upplever reglerna som legitima så blir de mycket lättare att följa. Sen blir det också bättre om den stora abstrakta grupp som får ta de framtida smällarna konkretiseras. Så kan t.ex. den amerikanske bonden i de torrare delarna av landet, som förr ivrigt pumpade upp vatten till sin egen gård utan hänsyn till den abstrakta samling andra bönder i samma vattensystem, nu istället anpassa sig till vattentillgången när den abstrakta samlingen blir en konkret grupp som samtalar öga mot öga och sätter upp regler för hur det ska fungera bäst för samtliga.
Jag vill här också göra en koppling till en bok som jag skrivit om tidigare, nämligen Jared Diamonds Kollaps. I den nämner han några exempel där det inte slutade med kollaps också, bland annat ön Tikopia. Tikopia var på god väg mot en kollaps, men istället valde man att ställa om sin livsstil helt, genom att t.ex. slakta öns alla grisar. Enligt Jared Diamond så var en av anledningarna till att man kunde göra det på Tikopia medans man misslyckades på Påskön att Tikopia var tillräckligt liten. Alla visste vad som fanns på den andra sidan. Alla visste vilka som fanns på den andra sidan och alla kunde identifiera sig med dom som fanns på andra sidan. I det läget kunde problemen inte längre vara någon annans problem.
Så, för att avsluta det hela så skulle jag tro att de gamla byallmänningarna i själva verket fungerade ganska bra på de allra flesta ställen. Regler sattes upp av brukarna och reglerna följdes. Problemet kommer när man kan lägga över ansvaret på någonting annat, visserligen något som man själv är en del av, fast bara en mycket liten del och det är ingenting man bygger speciellt mycket av sin identitet kring. Det här någonting annat kan vara staten eller kanske något ännu mer abstrakt som jorden.
.
Jag är bara en av nio miljoner, en av femhundra miljoner, en av sex miljarder. Är jag tillräckligt mycket världsmedborgare för att känna ett ansvar för det som i framtiden kommer drabba oss alla? Jag tror inte det. Inte nu. Kanske därför jag föredrar det lokala och det småskaliga. Medbestämmanderätt ger legitimitet. En på sex miljarder är helt enkelt inte tillräckligt. Där är demokrati meningslöst.
Taggar: allmänningens tragedi, Elinor Ostrom, kollaps, Nobelpris ekonomi
