Politik

Nu visas arkiv för kategorin Politik.

Den ljusnande framtid är vår?

20 November, 2009 i Politik, Övervakning | 0 kommentarer

Lawrence Lessig, mannen bakom creative commons, har tydligen gjort en snabb visit i Sveriges riksdag. Som väntat var det ganska stor uppslutning från många olika håll, men kanske inte så mycket från riksdagsledamöterna själva. Men, det är väl inte så förvånande. Varför bry sig om den nya världens problem och spörsmål när man kan doppa huvudet i de gamla istället. Jag tror det var, den visserligen utanför riksdagen varande, Ilmar Reepalu som formulerade det bäst tidigare i år genom att hävda att han var för gammal för att kunna ha en åsikt om Ipred.

Nu är inte Lawrence Lessig speciellt kontroversiell visar det sig. Till och med Henrik Pontén visar sig tycka att det kan finnas en del bra i det han säger och en del områden där upphovsrätten kan förändras. Hur genuin den viljan att förändra är är nog ganska osäkert i nuläget däremot. Herr Pontén har inte direkt det bästa ryktet i sammanhanget.  Att Lessigs och även andra personers starka åsikter om en förändrad upphovsrätt börjar leta sig ut i de bredare lagren börjar bli ganska tydligt. Se bara på den här motionen till Folkpartiets landsmöte. Tyvärr så har de flesta politiker hittils lagt sig på Ilmar Reepalus nivå, dvs. enbart röstat för status quo, som i upphovsrättens värld handlar om en långsam stegvis färd nedför ett sluttande plan.

Några som har förstått det här med den nya tiden och hur upphovsrätten ska fungera är Storbritannien. Där har man nu lagt ett förslag för den digitala ekonomin. Visserligen har man kanske missat några av Lawrence Lessigs poänger, eller, ja egentligen har man missat alla hans poänger. För att citera Boing Boing:

The British government has brought down its long-awaited Digital Economy Bill, and it’s perfectly useless and terrible. It consists almost entirely of penalties for people who do things that upset the entertainment industry (including the ”three-strikes” rule that allows your entire family to be cut off from the net if anyone who lives in your house is accused of copyright infringement, without proof or evidence or trial), as well as a plan to beat the hell out of the video-game industry with a new, even dumber rating system (why is it acceptable for the government to declare that some forms of artwork have to be mandatorily labelled as to their suitability for kids? And why is it only some media? Why not paintings? Why not novels? Why not modern dance or ballet or opera?).So it’s bad. £50,000 fines if someone in your house is accused of filesharing. A duty on ISPs to spy on all their customers in case they find something that would help the record or film industry sue them (ISPs who refuse to cooperate can be fined £250,000).

But that’s just for starters. The real meat is in the story we broke yesterday: Peter Mandelson, the unelected Business Secretary, would have to power to make up as many new penalties and enforcement systems as he likes. And he says he’s planning to appoint private militias financed by rightsholder groups who will have the power to kick you off the internet, spy on your use of the network, demand the removal of files or the blocking of websites, and Mandelson will have the power to invent any penalty, including jail time, for any transgression he deems you are guilty of. And of course, Mandelson’s successor in the next government would also have this power.

What isn’t in there? Anything about stimulating the actual digital economy. Nothing about ensuring that broadband is cheap, fast and neutral. Nothing about getting Britain’s poorest connected to the net. Nothing about ensuring that copyright rules get out of the way of entrepreneurship and the freedom to create new things. Nothing to ensure that schoolkids get the best tools in the world to create with, and can freely use the publicly funded media — BBC, Channel 4, BFI, Arts Council grantees — to make new media and so grow up to turn Britain into a powerhouse of tech-savvy creators.

På ren svenska så är alltså det här ett förslag som skulle skrattas ut om någon skulle föreslå det i riksdagen. Det är så fullkomligt absurt att ingen skulle kunna ta det seriöst. Nåja, ingen kanske är en liten överdrift. Jag är ganska säker på att Monique Wadstedt sitter och filar på nått liknande för när hon ska göra sitt machtübernahme.

Det finns ett uttryck som heter att sätta geten till trädgårdsmästare. I det brittiska fallet är det snarare att göra den till statsminister. Allt annat blir underordnat en sak och en liten grupp intressenter. Vi som står bredvid undrar bara stillsamt, hur gör dom? Här är alltså ett förslag som egentligen gör alla sura, är dåligt för ekonomin och så bakåtsträvande betongpolitiskt att ingen skulle märka om man slängde in en subvention för att bygga telegrafledningar också på samma gång. Allt för en bransch som inte mår speciellt dåligt men lider av en mycket svår hypokondri.

Jag vill avsluta med lite Dylan. Lika aktuell nu som för 45 år sedan.

YouTube Preview Image

Taggar: , , , ,

Fingertoppskänsla av Torstensson?

6 November, 2009 i Politik, Övervakning | 1 kommentar

Efter långa förhandlingar så blev det till slut en kompromisslösning. Jag satt den kvällen beredd att skriva en jämförelse mellan den dåliga dag jag skrev om förra veckan och den katastrofala dag då nya tråkigheter läckt ut från ACTA-förhandlingarna och parlamentet lagt sig platt om telekompaketet. Nu blev det inte så utan kompromissen ser faktiskt ut att vara rätt ok.

Men, det jag tänkte skriva om idag handlar mera om Åsa Torstensson och hennes aningen uppseendeväckande uttalande i P3-nyheter:

– Det är en bra överenskommelse som betyder rättsäkerhet för internetanvändare, säger Åsa Torstensson.

– Som du ser det kan det ske rättslig prövning någon annanstans än i domstol?

– Ja

– Så det ska vara en myndighet som ska avgöra det här?

– Ja, till exempel.

För den som inte hängt med så har hela striden om telekompaketet och 138:an handlat om det ska vara möjligt att stänga av någon från nätet utan föregående domstolsprövning. I slutändan gick det inte i kompromissen att få med ordet domstol i texten. Däremot en hel del andra villkor som gör att beslutande instans måste i alla fall vara mycket lik en domstol.

Det som Åsa Torstensson säger är nog förmodligen formellt korrekt, så länge den här myndigheten uppfyller saker som att den anklagade anses vara oskyldig till motsatsen bevisats, och att man har rätt att bli hörd innan dom faller etc. Men, det är inte det intryck man får av uttalandet. Där låter det snarast som att det handlar om en myndighet där en anonym tjänsteman kopplar bort dig om klagomålen blir lite för många. Alltså någonting helt annat än vad den slutgiltiga kompromissen säger.

Frågan är då om Åsa Torstensson själv förstod hur det här uttalandet skulle tolkas. Om man först utgår från att hon sade det här medvetet och med full förståelse för hur det skulle tolkas så kan man dra flera slutsatser. I princip låter det då som att hon säger att ministerrådet har gått segrande ur det här på något sätt, genom att det på något sätt finns ett kryphål i paragraferna som möjliggör avstängningar med löpandebandprincipen. Om det nu inte finns några sådana luckor så kan hon ändå försöka låtsas som att dom finns för att utmåla förespråkarna för rättssäkerhet som sell-outs som gått med på ett alldeles för dåligt förslag. Den typen av anklagelser kan man t.ex. hitta i kommentarsfältet hos Christian Engström. Problemet är att alla dessa tänkbara motiv för hennes uttalande bara slår tillbaka mot henne själv och ministerrådet. Förtroendet för det, som kanske inte var så bra sedan tidigare, blir inte bättre av att det låter som att man går ut och bryter mot ett ingånget avtal mindre än ett dygn efter att man accepterat det.

Men, det finns också en annan tolkning av det hela och det är att Åsa Torstensson inte har någon som helst aning om hur det här skulle kunna tolkas. Hon har helt missat vad allt ståhej går ut på. Tyvärr, verkar det i det här fallet vara det mest sannolika. Inte för att jag hellre hade velat haft en kunnig manipulatör som skrattar bakom våra ryggar och inte tvekar att använda svårtydda byråkratiska formuleringar och köra lite utpressning i korridorerna för att få igenom sin vilja till varje pris, utan för att det här är en av de stora frågorna i dagens samhälle. Medborgarna är med rätta oroliga för vissa delar av utvecklingen och vi behöver en person som förstår problematiken på alla plan. I nuläget ser det ut som om vi fortfarande letar efter en sådan person. Åsa Torstensson får gärna bevisa att jag har fel, men fortsätter hon med den här nivån på fingertoppskänsla så är jag tveksam.

Mer om ämnet hos: Lake, Henrik Alexandersson, Mikael Elmlund, Jan Lindgren, Juristens funderingar, Skapandets moral

Taggar: , , , , , ,

En oroväckande tsunami

3 November, 2009 i Politik | 0 kommentarer

Jag läste en intressant artikel i SvD igår. Det var Lars Melin som skrev på brännpunkt om den tsunami av nya lagar som väller över oss. En ständig ökning av regleringar på alla möjliga områden.

Jag tycker det här hänger ihop med någonting jag gått och funderat på ett tag, nämligen vad det får för effekt när ideologilösheten breder ut sig bland våra politiker. Det har väl inte varit någon större hemlighet att alla partier gått mer mot mitten under senare tid. Det talas väldigt tyst om ideologier och skillnaderna mellan blocken är ganska lätträknade.

Har man en övergripande ideologi så finns det alltid en möjlighet att säga, jo, det här är visserligen bra men i ett större perspektiv så är det inte önskvärt. Kan man inte se något större perspektiv så måste varje ny lag behandlas för sig och eftersom varje lag har ett mer eller mindre gott syfte så blir det svårt att säga nej.

Man kan se det här väldigt tydligt när det gäller åsikter om IPRED. Politiker har väldigt lätt att se det direkta syftet med lagen, att förhindra att folk tar del av material de inte har rätt till och därmed berövar kreatörer deras inkomst. Däremot har de svårt för den lite högre dimensionen om rättssäkerhet, förtroende för rättsväsendet och sånt. För att inte tala om den ännu högre dimensionen om hur vårt samhälle hela tiden tar fler och fler små, lätta steg mot ett övervakningssamhälle.

Det andra skälet jag kan se till denna syndaflod av nya lagar är motviljan att ta ansvar. Om lagen specificerar exakt vad som gäller så försvinner den mänskliga faktorn och ingen behöver ta ansvar. För samtidigt som vi har ett samhälle där ingen vill ta något ansvar så har vi ett samhälle där alla kräver ansvar. Går något fel så är det någon som måste ställas till svars, och om orsaken är avsaknaden av en lag så är syndabocken politikern som borde ha infört lagen.

Min åsikt är att man inte bör gå allt för långt i övervakningshysterin. Om den bristen på övervakning leder till att det sker något terrordåd emellanåt så får man ta det. Shit happens. Men, försök få en politiker (eller för den delen en väljare) att ställa upp på det. Ansvarsmentaliteten och trygghetshysterin genomsyrar hela samhället.

Slutligen ska man inte glömma dagens stora händelse. Den sista signaturen har nu placerats på Lissabonfördraget. Exakt vad jag tycker om det är nog bäst att spara till ett senare inlägg, men det är ett bra tecken i tiden. Vi går mot ett samhälle som blir mer och mer byråkratiskt komplicerat. Politikerna har inte en chans att hänga med utan mer och mer av jobbet hamnar hos tjänstemän och lobbyister. Att det då inte finns rum för ideologiska diskussioner är kanske inte så konstigt.

I slutändan är det nästan så man funderar på om antalet lagar och regler går mot någon form av singularitet. Frågan är hur hållbart det är i längden? Att allt leder fram till någon sorts kollaps där hela den byråkratiska kolossen faller ihop som ett korthus.

Läs mer hos: Mårtensson, Hax,  Staffan Strömbäck, Morgonsur, dagboksbloggen, Jan Nilsson,

Taggar: , , ,

En ganska så dålig dag

30 Oktober, 2009 i Politik, Övervakning | 1 kommentar

Det har tydligen gått 40 år sedan den första antydan till det som numera är det globala datornätet skapades. En dag som idag kan man undra om vi egentligen har lärt oss någonting alls under de här åren. Av någon anledning så hopades de konstiga idéerna och märkliga slutsatserna just idag.

Det började med att jag noterade en artikel om att man i Tyskland nu skulle från nyhetsföretag kräva betalt för all länkning till deras nyheter. Uppenbarligen är det några smarta personer som har suttit och funderat på hur den digitala ekonomin fungerar och kommit på att om man bara stänger in sitt material tillräckligt mycket och förstör alla vägar dit, då kommer folk som är där att tvingas att stanna kvar. Eller nått sånt. Själva processen om hur folk faktiskt hittar dit verkar höra till den riktiga världen framför datorskärmarna där riktiga företag skapar riktiga varumärken som inger trygghet och trovärdighet.

Självklart är det här direkt riktat mot google news, som jag själv inte använder, inte fattar riktigt poängen med, och framför allt undrar på vilket sätt det skulle vara någon form av konkurrent till tidningar på nätet. En annan fråga är vilka det egentligen är som ska betala de här licensavgifterna för att få länktillstånd. Att definiera vad som är kommersiellt eller inte på nätet är inte så självklart. Räcker det med reklambanners och 200 kr inkomst per månad eller är det det lite mer bedrägliga kommersiell skala så det blir aktuellt när antalet besökare per dag blir fyrsiffrigt. Eller måste jag kanske skaffa F-skattesedel först.

Dagens andra mindre genomtänkta förslag stod Storbritannien för genom att följa Frankrikes exempel med att försöka stänga av fildelare från internet. Som vanligt ska det vara straff utan någon form av föregående korrekt juridisk prövning och oskuldspresumtion. Man kan undra vad det är som gör att det för just fildelning ska vara acceptabelt att sänka nivån på rättssäkerheten.

Så, varför inte införa samma metoder för andra brott. Säg att du har åkt dit tre gånger för att ha plankat på tunnelbanan. Ett mycket allvarligt brott, till skillnad från piratkopiering som bara drabbar enskilda och företag, som drabbar oss alla och våra gemensamma resurser och den infrastruktur vi alla betalar för. Ett rimligt straff är då att du och din familj blir avstängd från all form av kollektiva transporter, buss, tåg och flyg, under ett års tid. Naturligtvis får du inte åka taxi heller och för säkerhets skulle så spärrar vi din bil så att du maximalt kan köra i 30 km/h. Som av samhället betraktad som oansvarig så får du naturligtvis inte använda våra europa-, riks- eller länsvägar. Övriga vägnätet får du använda helgfri tisdag och torsdag, med undantag för när det råder regn eller vinterföre. Du har naturligtvis som medborgare fri rätt att röra dig som du vill i landet men det innebär inte att samhället har skyldigheten att göra det enkelt för dig.

Efter denna långa satiriska utläggning är allt jag kan tänka en fundering om vad som för mig personligen egentligen skulle leda till störst problem. Att bli avskuren från det fysiska kommunikationsnätet eller att bli avskuren från det digitala.

Sen ser jag att det svenska domstolsväsendet fortsätter att göra sitt bästa för att sänka sitt eget rykte. Den här gången genom att hota Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm med miljonböter om de inte slutar upp med att jobba med the pirate bay. Hur nu domstolen hade tänkt få reda på om de båda faktiskt gör någonting på sajten eller inte känns mer oklart. Man verkar inte heller ha gjort någon större undersökning om det har skett någon större förändring i driften sedan 2005, som att det juridiska ansvaret t.ex. ligger någon annanstans.

Men, när nu domstolen har insett sina nya befogenheter att, med hot om vite, tvinga folk boende utomlands att sluta med en verksamhet som är baserad utomlands, så kanske de kan göra lite gott i alla fall. Jag föreslår ett vite på 500,000 kr åt staten Eritrea för varje dag som Dawit Isaak sitter fängslad. Efter någon månad så inser de nog att det är mest lönsamt i längden att bara släppa ut honom.

Annars kan dom kanske gå vidare med det här att inte riktigt ha koll på vem som bär ansvaret nuförtiden. Man skulle till exempel hota Lars-Eric Petersson med vite på 500,000 för varje gång Skandia bryter mot reglerna för bonusprogram och förmåner. Det skulle allt lära dom.

..

Allt det här får mig att fundera på var vi egentligen är på väg någonstans. Jag får en känsla av att de olika staterna bara kommer att köra på med det här. Medborgarna är ett alldeles för stort hot för att kunna tillåta den sorts makt som kan skapas genom människors kommunikation med varandra. Dom kommer att fortsätta så tills den dag det inte går längre. Den dag som de hjälplöst skriker ”Vad är det som pågår här?” och vi medborgare lugnt svarar: ”Om en halvtimme kommer du vara på sjukhus. Du kommer inte kunna se på nått av ögonen. Ditt näsben kommer vara av och båda dina armar brutna.”

Eller så skulle jag i alla fall säga om jag var revolutionär. Nu är jag inte direkt det i nuläget men det verkar finnas en hel del krafter där ute som verkligen vill göra mig till det. Jag undrar bara, är det verkligen det här samhället ni vill ha, för det är det ni kommer att få.

Taggar: , , , , , , ,

En socialdemokratisk synvinkel?

15 Oktober, 2009 i Politik | 0 kommentarer

När jag såg att Obama hade fått fredspriset var en av de första tankarna som slog mig att det var nånting med det hela som kändes väldigt socialdemokratiskt. Att Mona Sahlin var tidigt ute med att gratulera kändes som en självklarhet. Man kunde nästan höra ett ”Jo, men det var väl kul.” som svepte fram genom de socialdemokratiska gräsrötterna. Nästan i samma nivå som om Bruce Springsteen skulle vinna polarpriset.

Jag minns att jag lite lätt undrade om det kunde vara så att det satt några socialdemokrater i nobelkommittén. Så dyker då det här upp idag. Man kan lugnt säga att jag inte är speciellt förvånad. Det ord som dyker upp i huvudet är snarare grupptänkande.

Jag ska avsluta med att gissa lite. Eftersom Norge nu i år har valt att försöka sänka fredsprisets värde mot en lite bättre relation med sin största handelspartner så skulle jag tro att man nästa år istället kommer att satsa på någon med väldigt konkret anknytning till fred. Alltså någon som ska betraktas som helt okontroversiell av alla parter. Allt för att inte värdet på fredspriset helt ska devalveras.

Taggar: , , ,

Man börjar tappa räkningen nu

14 Oktober, 2009 i Politik, Övervakning | 0 kommentarer

Så har då 158 väl inlästa riksdagsledamöter efter noggranna avväganden kommit till slutsatsen att signalspaning i kabel är någonting som är viktigare än brevhemligheten för elektroniska försändelser. Eller hur var det med de där kunskaperna egentligen.

Man kan ju undra över ledamöternas ointresse. Efter den stora debatt som var förra året, borde man inte fundera på om det kanske var dags att sätta sig in i frågan. Dom kan ju knappast tro att om man bara blundar och duckar för den här frågan så behöver man inte bekymra sig för de här jobbiga frågorna om internet och rättigheter i framtiden.

Jag är inte förvånad över hur det här slutade. Ingenting har väl talat för att lagen inte skulle ta vägen genom kammaren utan några större problem. Noterbart är att några röster från förra gången det begav nu var tysta. Var var ungdomsförbunden t.ex. Idag var det ingen som delade ut några exemplar av 1984.

Jag undrar vad hela den här affären har gjort för återväxten i politiken. Hade jag varit en ung ambitiös idealist i ett ungdomsförbund hade jag nog varit väldigt tveksam till att försöka ta mig in i rikspolitiken. Det är alldeles för tydligt att partiet alltid går först. Oavsett vilka demokratiska principer som står på spel.

Själv tillhör jag dom som absolut avskyr partipiskor. Enskilda riksdagsledamöter har en uppgift. Att kunna tillföra den enskilda individens perspektiv till olika lagförslag. Om man då inte bara röstar enbart efter partiledningens påbud utan också avstår från att läsa in sig på de lagförslag som man ska rösta om, då har man inte längre något existensberättigande. Då kan vi lika gärna låta partierna skicka en representant var till riksdagen för att avge en röst motsvarande partiets storlek.

Slutligen ska jag bara säga att jag hade förväntat mig att känna mer när det här var klart. Ilska, eller frustration eller vad som helst. Men, i själva verket är jag inte ens besviken. Man måste ha förväntningar för att kunna bli besviken.

Taggar: , , , , , ,

Tillbaka i verkligheten

10 Oktober, 2009 i Politik, Övervakning | 1 kommentar

Hösten har kommit. Med den kyla, mörker och en svag känsla av förändring som börjar göra sig påmind. Två månader har gått sedan mina senaste ord. Två månader av jobb, trötthet, vemod, likgiltighet, lättja, förnöjsamhet, frid och glädje. Allt som fyller det dagliga livet.

Samtalen flyter utan mig. Jag har aldrig varit någon större del. Ingen pådrivare. Inget fokus.

Så många som skriver så bra. Så många som vet så mycket. Vad skulle jag kunna tillföra? Vem är jag som tror att mina åsikter skulle kunna ha någon betydelse i det stora havet av flöden? Vem är jag som tror att någon skulle lyssna?

.

Saker förändras. Det börjar röra sig i korridorerna. Kugghjulen vrider sig och det som en gång har tagit sig in i systemet måste en gång också komma ut. Vi kan skrika tills våra lungor spricker. Vi kan resonera, vädja och till slut böna på våra bara knän.

Det stoppar ingenting. Papperskvarnen maler på. Vaxdockor i halvt mänsklig skepnad trycker på de knappar de blivit tillsagda. Bakom väggarna de ansiktslösa. Maskiner. Effektiva maskiner. Input och output. Allt enligt regelboken. En ansiktslös kan inget annat. Det är först med ett ansikte som man har ett val.

Längst bort de dolda. Väntandes i skuggorna. Viskar. Föreslår. Uppmanar. Påverkar utan att förstå. Utan att se. Dolda för andra. Dolda för sig själv. Blinda styr de skutan utan att förstå att de står vid rodret.

Så står han till sist där. Den store ledaren. Pekar ut vägen. Säger att folket segrar. Som det alltid segrar när det inte har ett val.

.

Vad kan man göra i det läget annat än att skrika. Ut i intet. Slänga ut sitt budskap som en flaskpost i syndafloden.

Så många som skriver så bra. Så många som vet så mycket. Vad spelar det för roll? Jag skriver för mig, ingen annan.

Taggar: , , , , ,

Nyhetens pris

21 Juli, 2009 i Politik | 1 kommentar

Johannes Åman skriver i DN idag nästa inlägg i den debatt om tidningsdöd som lär hålla på så länge de traditionella tidningarna inte anpassat sig efter den moderna verkligheten, eller dött. Tyvärr lär inte det här heller gå till historien som den stora lösningen.

På liknande sätt finns ett orealiserat värde i nyhetsföretagens material på nätet. Det finns ett intresse för innehållet. Men räcker det?

Jag kan bara relatera till mig själv här. Jag följer flera av de stora dagstidningarna dagligen via deras hemsidor. Om någon av dom skulle gå över till enbart en betalsida så skulle jag tycka det var ganska synd och därefter plocka bort bokmärket dit.

Om alla svenska tidningar kollektivt skulle gå över till betaltjänster så hade jag nog börjat leta efter alternativa sätt att få mitt behov av nyheter tillfredställt. Nu tror jag inte att det är en speciellt sannolik utveckling. Ju fler av tidningarna som stänger sina gratis webtjänster desto mer kommer besöksströmmarna flockas till de kvarvarande gratisalternativen som då kommer att se sin lönsamhet öka och inte känna samma behov av inlåsning.

Saken är den att de allra flesta tidningar inte har någonting unikt att leverera. Nyheter har inget egenvärde och jag kan hitta minst lika bra krönikor och debattartiklar utanför tidningarna. Det som gör att de ändå får besökare idag handlar mer om aggregation och urval. Vi lever i en tid där den information som finns tillgänglig hela tiden övergår vad vi kan ta in. Därför behövs tjänster som kan samla ihop det viktiga och presentera det för oss i en begriplig form. Problemet är att det här knappast är någonting som bara tidningar kan ägna sig åt och det kommer definitivt tas över av andra aktörer om tidningarna väljer att låsa in sig.

Om jag ska säga emot mig själv så finns det faktiskt en sak som är unik för tidningarna som man möjligtvis skulle kunna ta betalt för. Det har anknytning till det här: (också från DN)

Den gamla världens sanning att böcker bara är kommersiellt gångbara under några få år är överspelad. Nätbokhandlare tjänar i dag inte bara pengar på bästsäljare utan också på titlar som var och en säljer små volymer över längre tid.

Tidningarna har också en stor samling gamla nyheter. Det brukar sägas att nyheter är en färskvara men det gäller mest gårdagens nyheter. När det gäller sökbara arkiv som går decennier tillbaka i tiden tror jag mycket väl att man skulle kunna sälja tillgång. Naturligtvis kommer det inte att ge några stora summor och det tillkommer också en kostnad att göra saker tillgängliga online, (även om Google brukar vilja hjälpa till med sånt) men det är något som verkligen är unikt för tidningar och skiljer dom från andra mer moderna nyhetsförmedlare.

Själv tror jag mer på en framtid med större andel donationsekonomi men det hänger mycket på att en mer effektiv metod för mikrobetalningar förs fram. Jag skrev mer om det för ett tag sedan.

När det gäller den grävande journalistiken, som många journalister ser som det som framför allt kommer att försvinna med minskade redaktioner och mindre pengar hos tidningarna, så tror jag det finns en framtid för den också. Dels med en växande medborgarjournalistik. Det är svårt att dölja någonting när varje människa är en potentiell journalist. Jag själv är med och granskar forskningen om Östersjön och dess fiskbestånd, som de som läst mer av bloggen kanske har noterat. Min röst hade varit mycket tystare för bara 10-20 år sedan. Dels så skulle man kunna tänka sig organisationer av grävande journalister finansierade av stiftelser och donationer som sedan säljer sitt material till diverse förmedlare.

För att sammanfatta det hela så tror jag att vi står inför en stor förändring för de gamla dagstidningarna. Däremot tror jag inte att vi vanliga dödliga kommer att märka av det på något större sätt. Demokratin kommer att överleva och frodas i framtiden också. Det även om dagstidningarna i sina dödsryckningar frångår sina ideal och försöker tvinga fram drakoniska lagar för att försöka stoppa tiden.

Läs mer om frågan hos Fredrik Strömberg, Niclas Strandh, Bloggtidningen

Taggar: , , , ,

Ännu en i den långa tomma raden

18 Juli, 2009 i Politik, Övervakning | 0 kommentarer

Jag har i flera dagar försökt uppbåda tillräckligt mycket energi för att försöka skriva någonting konstruktivt om Stockholmsprogrammet. Men, av någon anledning kan jag inte känna den nödvändiga irritationen. Det är på något sätt som att det för tillfället är någonting tomt. Visst finns det all anledning att oroa sig för vad det kommer att fyllas med, och visst är det bra att hålla trycket uppe för att påverka det i en viss riktning. Men, det känns ändå än så länge så abstrakt att jag har svårt att känna något större engagemang.

Jag har lite svårt att förstå hur Beatrice Ask och andra i förhandlingsdelegationen fortfarande kan försöka upprätthålla en bild av den goda politikern som arbetar för medborgarnas bästa och att om vi bara låter dom sköta de här svåra förhandlingsbitarna i fred så kommer allt lösa sig till det bättre. Det är precis samma sak här som med ACTA. Allt hemlighetsmakeri gör bara att acceptansen för det färdiga förslaget minskar, oavsett dess innehåll.

Att sedan hävda att alla kritiker inte har förstått är knappast något smart drag uttänkt av pr-genierna på justitiedepartementet. Det kanske fungerar när man talar till den stora pöbeln men den tiden är förbi. Nuförtiden kommer kritiken från så många distinkta röster med specificerade kvalifikationer åtminstone lika höga som de som finns tillgängliga på departementet. Att då hävda någon form av någon form av intellektuellt överläge ökar bara politikerföraktet.

Det är nått märkligt med alla dessa försök att minska oron som lyckas bra mycket bättre med att öka den. Som när Beatrice Ask försöker hävda att alla dom där dåliga förslagen från framtidsgruppen, som ska diskutera EUs juridiska och säkerhetspolitiska framtid, inte alls har någonting att göra med det program som konkret ska fastställa EUs juridiska och säkerhetspolitiska framtid. Eller när representanter för polisen står och säger att orsaken till att vi inte massövervakas mer idag mer eller mindre är att polisen inte har råd. Det känns inte så vidare betryggande.

Det känns på något sätt som att det är någon som beter sig väldigt naivt här. Dom eller jag. Och jag känner mig inte speciellt naiv.

Bildkälla

Taggar: , , , , ,

Fel tid för massövervakning

12 Juni, 2009 i Politik, Övervakning | 0 kommentarer

I Norge har det visat sig att försvarets säkerhetstjänst (fost) kan ha övervakat regeringskansliet olagligt. (SvD) Det här handlar om en organisation som inte har rätt att bedriva avlyssning vilket gör det hela lite märkligare. Naturligtvis är det så att trafik från regeringskansliet bör kunna övervakas. Man kan t.ex. tänka sig situationer med infiltration av någon främmande makt som lyckats placera en spion i den innersta kretsen kring statsministern. Men, det bör ske enligt strikta regler och efter misstanke om brott. Här verkar det ha skett bara för att man råkade ha tillgång till trafiken.

Men, egentligen är jag inte särskilt stort fan av självcensur inom underättelseorganisationer. Dvs. att man undviker att titta i material man tekniskt sett men inte juridiskt sett har tillgång till. Organisationer som FRA och säpo kommer att utnyttja allt material de kan komma över. Det är vad jag hade gjort i deras kläder. Om det fanns en chans att avstyra ett terrordåd genom att söka igenom all epost, oavsett om den var på väg till präster, journalister eller till vanliga Svenssons så hade jag gjort det. Det är jag helt säker på att dom kommer att göra också. Det var ett tag en diskussion om vad som skulle hända om man snappade upp ett brev till en journalist från en misstänkt terrorist. FRA svarade att man självklart skulle slänga det. Jag tycker tvärtom, man borde öppna det, och det är också vad jag tror man hade gjort i den aktuella situationen.

Problemet är att FRA överhuvudtaget hade tillgång till det brevet. Som jag skrev så tycker jag att dom ska utnyttja all information dom har tillgång till. Däremot är det upp till det civila samhället och den lagstiftande församlingen att sätta upp dessa gränser. FRA bör inte få någon möjlighet till massövervakning i normalfallet. Naturligtvis kan det finnas undantagslagar för väldigt speciella situationer.

Det normala är också att alla organisationer ser sig själv som viktigare än de egentligen är, och det gäller i synnerhet allt som har med terrorbekämpning att göra. Ett av de allra första inlägg jag skrev på den här bloggen handlade om hur polisen i Maryland bland annat plockat upp två katolska nunnor på terrorlistan. I Sverige har vi exempel på hur man, i brist på riktiga Sovjetiska spioner, spionerat på dom som verkade stå närmast, ideologiskt sett. Därför tror jag att ett FRA (och säpo också för den delen) kommer att hitta yttre hot, oavsett om dom finns eller inte. Och dom kommer att använda alla tekniska medel tillgängliga för dom för att göra det, oavsett om det följer lagen eller inte. Det sistnämnda ser jag egentligen inget fel med, men det kräver också att politiker sätter upp tydliga gränser för vad som är tekniskt möjligt för dom.

För att till slut återknyta till det ursprungliga norska fallet så sägs det att det hela på något sätt hade sin utgångspunkt i att någon på justitiedepartementet porrsurfat. Här ser jag ett stort problem, och jag skulle helst se att våra politiker fick porrsurfa ifred. Det jag är rädd för är att någon tjänsteman ska sitta med uppgiften att t.ex. skolministern är väldigt förtjust i att sitta på småtimmarna och kolla BDSM. Ännu värre om den informationen hamnar hos någon underättelseorganisation. Det fanns ett skäl till varför Hoover kunde vara FBI-chef så länge.

För övrigt tycker jag att det är dags att prata mer FRA.

Taggar: , , , ,

« Äldre inlägg