Lawrence Lessig, mannen bakom creative commons, har tydligen gjort en snabb visit i Sveriges riksdag. Som väntat var det ganska stor uppslutning från många olika håll, men kanske inte så mycket från riksdagsledamöterna själva. Men, det är väl inte så förvånande. Varför bry sig om den nya världens problem och spörsmål när man kan doppa huvudet i de gamla istället. Jag tror det var, den visserligen utanför riksdagen varande, Ilmar Reepalu som formulerade det bäst tidigare i år genom att hävda att han var för gammal för att kunna ha en åsikt om Ipred.
Nu är inte Lawrence Lessig speciellt kontroversiell visar det sig. Till och med Henrik Pontén visar sig tycka att det kan finnas en del bra i det han säger och en del områden där upphovsrätten kan förändras. Hur genuin den viljan att förändra är är nog ganska osäkert i nuläget däremot. Herr Pontén har inte direkt det bästa ryktet i sammanhanget. Att Lessigs och även andra personers starka åsikter om en förändrad upphovsrätt börjar leta sig ut i de bredare lagren börjar bli ganska tydligt. Se bara på den här motionen till Folkpartiets landsmöte. Tyvärr så har de flesta politiker hittils lagt sig på Ilmar Reepalus nivå, dvs. enbart röstat för status quo, som i upphovsrättens värld handlar om en långsam stegvis färd nedför ett sluttande plan.
Några som har förstått det här med den nya tiden och hur upphovsrätten ska fungera är Storbritannien. Där har man nu lagt ett förslag för den digitala ekonomin. Visserligen har man kanske missat några av Lawrence Lessigs poänger, eller, ja egentligen har man missat alla hans poänger. För att citera Boing Boing:
The British government has brought down its long-awaited Digital Economy Bill, and it’s perfectly useless and terrible. It consists almost entirely of penalties for people who do things that upset the entertainment industry (including the ”three-strikes” rule that allows your entire family to be cut off from the net if anyone who lives in your house is accused of copyright infringement, without proof or evidence or trial), as well as a plan to beat the hell out of the video-game industry with a new, even dumber rating system (why is it acceptable for the government to declare that some forms of artwork have to be mandatorily labelled as to their suitability for kids? And why is it only some media? Why not paintings? Why not novels? Why not modern dance or ballet or opera?).So it’s bad. £50,000 fines if someone in your house is accused of filesharing. A duty on ISPs to spy on all their customers in case they find something that would help the record or film industry sue them (ISPs who refuse to cooperate can be fined £250,000).
But that’s just for starters. The real meat is in the story we broke yesterday: Peter Mandelson, the unelected Business Secretary, would have to power to make up as many new penalties and enforcement systems as he likes. And he says he’s planning to appoint private militias financed by rightsholder groups who will have the power to kick you off the internet, spy on your use of the network, demand the removal of files or the blocking of websites, and Mandelson will have the power to invent any penalty, including jail time, for any transgression he deems you are guilty of. And of course, Mandelson’s successor in the next government would also have this power.
What isn’t in there? Anything about stimulating the actual digital economy. Nothing about ensuring that broadband is cheap, fast and neutral. Nothing about getting Britain’s poorest connected to the net. Nothing about ensuring that copyright rules get out of the way of entrepreneurship and the freedom to create new things. Nothing to ensure that schoolkids get the best tools in the world to create with, and can freely use the publicly funded media — BBC, Channel 4, BFI, Arts Council grantees — to make new media and so grow up to turn Britain into a powerhouse of tech-savvy creators.
På ren svenska så är alltså det här ett förslag som skulle skrattas ut om någon skulle föreslå det i riksdagen. Det är så fullkomligt absurt att ingen skulle kunna ta det seriöst. Nåja, ingen kanske är en liten överdrift. Jag är ganska säker på att Monique Wadstedt sitter och filar på nått liknande för när hon ska göra sitt machtübernahme.
Det finns ett uttryck som heter att sätta geten till trädgårdsmästare. I det brittiska fallet är det snarare att göra den till statsminister. Allt annat blir underordnat en sak och en liten grupp intressenter. Vi som står bredvid undrar bara stillsamt, hur gör dom? Här är alltså ett förslag som egentligen gör alla sura, är dåligt för ekonomin och så bakåtsträvande betongpolitiskt att ingen skulle märka om man slängde in en subvention för att bygga telegrafledningar också på samma gång. Allt för en bransch som inte mår speciellt dåligt men lider av en mycket svår hypokondri.
Jag vill avsluta med lite Dylan. Lika aktuell nu som för 45 år sedan.
