I natt skrev jag ett inlägg som var ganska kritisk till gårdagens pr-event earth hour. I grunden handlade det om att medvetna engångssatsningar inte har någon effekt utan det behövs ett långsiktigt förändrat beteende. Min åsikt var att det kan man bara få med ekonomiska incitament. Om det är viktigt för oss att folk väljer ett miljövänligt alternativ så får vi helt enkelt se till att det miljövänliga alternativet är billigare.
Att säga att earth hour är meningslöst borde inte vara speciellt kontroversiellt, jag har sett flera andra som uttryckt den åsikten, speciellt inte om jag bygger vidare med saker som jag tror verkligen skulle få en effekt. Det jag var lite orolig för är att någon av de liberaler som befolkar bloggosfären skulle klaga på att jag ville införa straffskatter och tullar. Att det skulle döda industrin om dieselpriset höjdes till 30 kr litern. Det är naturligtvis följden av mitt resonemang. Vill man få folk att sluta använda diesel så är det en effektiv metod att höja priset till 30 kr. Vad jag dock inte tog ställning till var om det behövdes eller ens var önskvärt att göra det.
Av de här anledningarna så blev jag så paff när jag fick första kommentaren på inlägget, från Dan, mindre än en timme efter att jag skrivit det:
Varför skulle det inte ge någonting? Var är dina siffror som visar att du skulle ha rätt? Källor?
Synd att precis vem som helst kan spilla ut sina åsikter på internet.
Uppenbarligen hade mitt inlägg varit mycket provocerande på något sätt jag inte själv kunde se. Jag skrev ett ganska snabbt svar där jag gav lite siffror som jag tyckte styrkte min tes och höll också med om att det var lite synd att vi faktiskt hade yttrandefrihet i det här landet, men att det är nånting vi är tvungna att leva med.
Men den här kommentaren fick mig också att fundera lite på min roll som bloggare. Jag ser mig själv som att jag skriver krönikor. Jag får information från alla olika håll och gör sedan en tolkning utifrån mitt eget perspektiv. På den här kommentaren låter det som att varje sak jag påstår också måste vara underbyggd med siffror och att jag egentligen skulle ha behövt gräva fram nån gammal D-uppsats som visar att, nej, om man släcker lamporna under en timme en specifik dag så har inte det någon större effekt på energiförbrukningen i stort.
Jag tänkte först att det känns helt orimligt om jag skulle ha samma krav på källor och saklighet i mina blogginlägg som i mina vetenskapliga publikationer. Sen slog det mig. Vad är det som gör mig bättre än Liza Marklund? Sitter jag också lika ogenerat och slänger ur mig siffror tagna ur luften för att lyfta min politiska agenda? Är mina krönikor också lika genant okunniga för de som verkligen vet något.
Det enda jag kunde komma fram till, till min fördel, var att jag, till skillnad från Liza, vågar ta debatten. Jag står för det jag skriver tills någon påpekar att jag har fel. Jag brukar ge mig själv en viss betänketid när nya bevis framkommer för att tänka över hur allt hänger ihop, men rent principiellt så är jag skyldig att ändra min åsikt om jag inte kan komma med något motargument.
Intressant nog så dök diskussionen om bloggetik upp idag hos Deepedition och hos MinaModerataKarameller. Ska man som bloggare underkasta sig någon form av pressetiska regler? Nej, verkar det generella svaret vara.
Varför, säger jag bara. Det känns bara som ett steg att dela upp samhället i godkända sändare och i mottagare. Eller som Jan Guillou skulle ha uttryckt det, dom som säger sanningen och dom som bara kommer med blaj.
Själv försöker jag hålla upp vissa regler här. Det handlar om respekten för andra deltagare i debatten, att inte använda personangrepp utan bara kritisera folk i deras yrkesroll etc. Jag har svårt att se vad man skulle tjäna på att försöka formalisera det. Då tror jag nog mer på att lite gammal hederlig darwinism kan rensa ut de värsta bloggarna.
Slutligen ska jag säga att från Dans andra kommentar så framgick det att det kanske inte var så mycket att jag inte hade alla siffror på plats som var problemet. Huvudsaken var att jag inte var solidarisk med alla de som faktiskt hade släckt sina lampor.
