Jag läste en intressant artikel i SvD igår. Det var Lars Melin som skrev på brännpunkt om den tsunami av nya lagar som väller över oss. En ständig ökning av regleringar på alla möjliga områden.
Jag tycker det här hänger ihop med någonting jag gått och funderat på ett tag, nämligen vad det får för effekt när ideologilösheten breder ut sig bland våra politiker. Det har väl inte varit någon större hemlighet att alla partier gått mer mot mitten under senare tid. Det talas väldigt tyst om ideologier och skillnaderna mellan blocken är ganska lätträknade.
Har man en övergripande ideologi så finns det alltid en möjlighet att säga, jo, det här är visserligen bra men i ett större perspektiv så är det inte önskvärt. Kan man inte se något större perspektiv så måste varje ny lag behandlas för sig och eftersom varje lag har ett mer eller mindre gott syfte så blir det svårt att säga nej.
Man kan se det här väldigt tydligt när det gäller åsikter om IPRED. Politiker har väldigt lätt att se det direkta syftet med lagen, att förhindra att folk tar del av material de inte har rätt till och därmed berövar kreatörer deras inkomst. Däremot har de svårt för den lite högre dimensionen om rättssäkerhet, förtroende för rättsväsendet och sånt. För att inte tala om den ännu högre dimensionen om hur vårt samhälle hela tiden tar fler och fler små, lätta steg mot ett övervakningssamhälle.
Det andra skälet jag kan se till denna syndaflod av nya lagar är motviljan att ta ansvar. Om lagen specificerar exakt vad som gäller så försvinner den mänskliga faktorn och ingen behöver ta ansvar. För samtidigt som vi har ett samhälle där ingen vill ta något ansvar så har vi ett samhälle där alla kräver ansvar. Går något fel så är det någon som måste ställas till svars, och om orsaken är avsaknaden av en lag så är syndabocken politikern som borde ha infört lagen.
Min åsikt är att man inte bör gå allt för långt i övervakningshysterin. Om den bristen på övervakning leder till att det sker något terrordåd emellanåt så får man ta det. Shit happens. Men, försök få en politiker (eller för den delen en väljare) att ställa upp på det. Ansvarsmentaliteten och trygghetshysterin genomsyrar hela samhället.
Slutligen ska man inte glömma dagens stora händelse. Den sista signaturen har nu placerats på Lissabonfördraget. Exakt vad jag tycker om det är nog bäst att spara till ett senare inlägg, men det är ett bra tecken i tiden. Vi går mot ett samhälle som blir mer och mer byråkratiskt komplicerat. Politikerna har inte en chans att hänga med utan mer och mer av jobbet hamnar hos tjänstemän och lobbyister. Att det då inte finns rum för ideologiska diskussioner är kanske inte så konstigt.
I slutändan är det nästan så man funderar på om antalet lagar och regler går mot någon form av singularitet. Frågan är hur hållbart det är i längden? Att allt leder fram till någon sorts kollaps där hela den byråkratiska kolossen faller ihop som ett korthus.
Läs mer hos: Mårtensson, Hax, Staffan Strömbäck, Morgonsur, dagboksbloggen, Jan Nilsson,
