Efter att ha figurerat som företrädare för den mörka sidan i det förra inlägget så får nu Per Strömbäck se sig stående på den goda sidan ett tag. Jag har precis sett debatt om dataspelsvåld och det programmet förlöpte precis som man kunde förvänta sig av ett sådant program. En branschföreträdare som vet vad han pratar om och en kristdemokrat som försöker väcka upp moralpanik. Den enda skillnaden mot videovåldsdebatten och den farliga rockmusiken är att i det här fallet så var i alla fall programledaren någorlunda neutral.
Det är samma skäl nu som då. Vi måste förbjuda det här för barnens skull. Utan någon tanke på att det handlar om saker som inte alls är tänkta för barn. Jag undrar hur länge som dataspel kommer ses som någon ungdomsgrej. Det är ju inte riktigt sant längre.
Men, det måste vara föräldrarnas ansvar att inte barnen får se olämpliga saker. Staten kan inte gå in och förbjuda allt som inte är barntillåtet.
Jag läser böcker som inte är lämpliga för barn. Jag ser filmer som inte är lämpliga för barn. Jag spelar spel som inte är lämpliga för barn. Det måste vara mitt beslut att göra det. Förresten, jag undrar om det bara var jag som reagerade på att scenerna som visades i programmet inte alls var särskilt farliga. Jag hade väntat mig något mycket värre. Men det kan ju bero på min mentala avtrubbning. Eller kanske på att jag faktiskt kan skilja på vad som är spel och vad som är verklighet.
Det är lite symptomatiskt för mitt nuvarande ointresse för partipolitik och den ointressanta debatten som råder för tillfället att jag väljer att skriva om det här dåliga försöket att få igång en moralpanik istället för partiledarnas syn på den ekonomiska krisen.
