Under förra veckan ägnade jag större delen av en natt åt att läsa mitt pris i boktävlingen, Little Brother av Cory Doctorow, från pärm till pärm. Jag började skriva på en bloggpost för några dagar sedan, men snabbt kom insikten att man inte borde läsa hela natten om man ska upp och jobba dagen efter att stoppa det hela. Det tog några dagar att jobba av sig slitenheten.
I alla fall, det jag hade tänkt skriva var att boken var mycket intressant och den hade också vissa likheter med den novell som jag vann den med, även om han drar hela övervakningsivern lite längre. Jag tänkte också skriva att jag inte tror att den utvecklingen han beskriver, med ett terrordåd som leder fram till en okontrollerad polisstat, skulle kunna hända här. Men, även fast jag inte trodde att det kunde hända så kände jag att jag inte kunde garantera att det inte hände. Man kan aldrig riktigt veta och det verkar finnas många krafter i samhället som drar åt det hållet. Både medvetet och omedvetet.
Vad som hänt sen jag gick omkring och funderade på det här är att helt plötsligt börjar man från flera håll dra fram Kina som ett mönsterexempel på hur ett samhälle ser ut. Först kom Henrik Alexandersson ut och varnade för Q6/17. FN förhandlingar som bekräftar alla FN-motståndares åsikt om att FN bara är en pratklubb för diktaturer. Att någon ens kan tro att det kan komma något fruktbart ur att komma tillrätta med problem som det följande:
”En politisk opponent till en regering publicerar artiklar som framställer regeringen i dåligt ljus. Regeringen, som har en lag mot all opposition, försöker identifiera källan till de negativa artiklarna men dessa har publicerats via en proxyserver. Regeringen kan inte spåra källan och författarens anonymitet skyddas.”
Inte att undra på att förhandlingarna sker i yppersta hemlighet. Det skulle vara mycket svårt att få något stöd för sånt här i ett demokratiskt land. Men man kanske skulle kunna använda den jäviga utredaren Jan Roséns taktik och hävda att lagstiftningen bara skulle behöva harmoniseras lite. Det blir ju jättekonstigt om Kina håller på och censurerar och filtrerar när inte vi gör det. Så skapas inte en rättvis marknad. Vi måste vara solidariska med Kineserna och censurera lite vi också.
En trend är inte en trend med bara ett exempel. Så, för att ytterligare visa på Kinas nya positiva ställning så tar jag Liza Marklunds senaste krönika i expressen. Här är det artisten Johan från det populära(?) bandet Stockholm Stoner som yttrar den briljanta repliken:
”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju.”
Att bara publicera något sådant i en svensk tidning är att verkligen be om att få kritik, och mycket riktigt så har en och annan uppmärksammat det hela. När det nu till och med skrivs på Newsmill om det hela och det är ganska klarlagt att de 80,000 nedladdningarna som nämns bara är ett fantasifoster i hjärnan på antingen bandet eller författaren, så kanske man kan tycka att Liza Marklund borde komma ut med en ursäkt och en rättelse. Men, från det jag hört om henne så antar jag att det bästa vi kan hoppas på är att hon går ut säger att vi inte ska ta det där med sanningar så bokstavligt och man borde mer se själva krönikan som om den vore baserad på en sann historia.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om bandet själva. Att tro att en exklusiv lansering enbart på Coop skulle vara positivt för någonting överhuvudtaget känns bara dumt. Att då gå ut och kräva att vi ska införa kinesiska metoder för att motverka en nedladdning som inte har skett och öka köpandet av en skiva som knappt finns att få tag på borde resultera att hela bandet, och Liza Marklund för den delen, förlorade sin licens som kreatörer och genast omplacerades till facket konsumenter som vi andra.
Jag undrar bara vad bandets nästa förslag är när man nu insett att det inte är fildelarna som har stulit deras pengar utan de dåliga recensionerna och den dåliga tillgången som gör att folk inte köper? Ska staten gå in och stödköpa skivor som inte folk vill ha bara för att alla ska kunna leva på sin musik, oavsett om någon vill lyssna eller inte?
Men tillbaka till Little Brother nu. Det boken också visar är att det går att stå emot det här. Staten och kapitalet, den korporativistiska eliten, förväntar sig motståndare som har struktur. Ledning och organisation. Dom förväntar sig inte trassel, som veckans modeord verkar vara. Löst sammansatta nätverk, utan ledare. Jag kommer ihåg att jag satt på en föreläsning och lyssnade på när Alexander Bard pratade om nätverken för en 5-6 år sedan. Tror inte jag riktigt förstod det hela då när nätverk mest användes för att beskriva Al Quaeda. Idag ser jag det på ett lite annat sätt. Inte så konstigt när de finns överallt. Jag bygger vidare på vad någon skriver och det kanske finns någon där ute som får lite inspiration av det här.
En polisstat gör sig ganska bra i litteraturen, men betydligt sämre i verkligheten. Jag hoppas att det finns folk där ute som hjälper till att se till att den stannar där den hör hemma.
Slutligen vill jag bara visa lite om författaren Cory Doctorow. Så här beskrivs han: 
och så här ser han ut i verkligheten:
