Inlägg av Matyin

Nu visas inlägg skrivna av Matyin.

COP15 är avslutat och resultatet blev det väntade. För mycket talade emot en uppgörelse för att jag skulle förvänta mig något annat resultat. Det är nästan så att jag är nöjd med att det blev som det blev. Det känns ändå ärligt på nått sätt att komma med några halvdana åtaganden istället för något konkret bindande avtal. Det hade ändå brutits när ekonomin så krävde det.

Trots allt så finns ett stort hinder för ett stort avtal om begränsningar. Det skulle skada tillväxten. Såsom världsekonomin ser ut idag skulle det vara katastrofalt. Det är den bittra sanningen. Vi är totalt beroende av tillväxt. Visst finns det dom som tror på en grön tillväxt. Att vi skulle kunna växa, inte genom det brukliga att öka energianvändningen, utan genom att energieffektivisera.

Jag undrar om det  någon gång i historien har funnits ett samhälle som kunnat växa samtidigt som deras energitillgångar minskat. Det är samma som ett företag som helt plötsligt kommer på ett sätt att klara sig på halva personalstyrkan. Teoretiskt sätt så skulle de kunna låta alla gå ned på halvtid med bibehållen lön. I praktiken i en konkurrensutsatt värld så avskedar man de som är överflödiga och använder överskottet till att expandera. Det är därför som vi, 200 år efter att vi börjat låta maskiner ta över våra jobb, fortfarande är tvungna att jobba så mycket.

På samma sätt så kan man förvänta sig att om man t.ex. satsar på kolkraft med carbon capture, som kostar en viss mängd energi för att fungera. Då kommer man ersätta den förlorade energin med att helt enkelt bygga fler kraftverk. Inget som gör situationen bättre alltså.

..

En annan detalj som jag reagerat lite på är rapporteringen runt det hela. Man har i diverse medier kunnat se någon slumpvis vald person från den fattigare delarna av världen stå och peka på något tecken på klimatförändringar. Det kan vara en torr flodfåra eller kanske ett berg utan snö. Bakom det hela ligger en fråga. Vem är det som ska göra nått åt det här egentligen?

Problemet är att om klimatprognoserna skulle visa sig vara riktiga så finns det ingenting att göra åt det där. Inte under de närmaste hundra åren i alla fall. Åtgärderna som diskuteras för tillfället handlar om att undvika fler problem i framtiden inte att vända utvecklingen direkt nu. För det skulle krävas en total avveckling av det moderna samhället.

Min åsikt är, och har varit ganska länge, att det är ett väldigt bra bevis på hur rikt vårt nuvarande samhälle att vi kan diskutera att lägga hundratals miljarder på förebyggande åtgärder för ett problem som knappast har visat sig ännu.

Om det skulle vara så illa med klimatet som vissa prognoser säger så kommer en stor del av den summan att behöva styras om till mer direkta åtgärder mot symptom som torka, stormar och andra naturkatastrofer.

..

Men, till slut är det stora problemet med det här klimatmötet att man ignorerar de farligaste problemen vi kommer stöta på under de närmaste åren. Att ställa om till ett samhälle baserat mindre på fossila bränslen framstår som ett val och inte någonting oundvikligt. De problemen jag nämnde när det gäller minskad tillväxt kommer vi få hantera vare sig vi vill det eller inte.

I slutändan så har det ingen större betydelse om matbristen orsakas av torka från klimatförändringar, eller av att vi gjort slut på vattenreservoarerna, eller för att bönderna inte längre har råd med bränsle och konstgödsel. Det kommer kosta pengar och det finns en gräns för hur mycket pengar som finns tillgängliga.

Jag tror inte att de här klimatmötena kommer någon vart innan folk börjar inse vidden av de verkliga problemen. Någon tidning körde med rubriken ”Hur många måste dö?” för ett tag sedan. En väldigt bra fråga. Fler än vad som har skett hittills. Ganska många miljoner skulle jag tro. Det hela beror lite på vilka som dör. Så ser världen ut idag.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , ,

Taggar: , , , , , ,

Elefanten i rummet

Jag sitter och tittar på Lösningar för framtiden på SVT. Det börjar med en intervju med generaldirektören för energimyndigheten, Tomas Kåberger, om energi. Det är många saker som tas upp som jag skulle hålla med om som en diskussion om en mer decentraliserat elproduktion.

Men, samtidigt som man pratar om energikris och hur de förnyelsebara energikällorna blir billigare så sitter jag ändå och väntar på någonting. För hur kan man prata om energikris utan att nämna peak oil. Priset på den fossila bränslet ökar och kommer fortsätta öka i framtiden på grund av att man började bryta på de enklare ställena medan vi nu måste bryta Kanadensisk tjärsand eller borra olja i djuphavet vilket definitivt påverkar priset.

Att då de förnyelsebara energikällorna blir relativt sätt billigare är inte så konstigt. Men, de utgör bara en mycket liten del av den totala energiproduktionen. Frågan är hur billigt det kommer vara att skala upp det till att täcka en majoritet av energiproduktionen? Att inte nämna något av det här i programmet är i högsta grad missledande.

När programmet sedan fortsätter med årets svensk, Johan Rockström, så börjar jag allvarligt fundera på att stänga av. Nog för att jag gillar ekologisk och energieffektivt jordbruk men jag försöker i alla fall vara någorlunda realistisk när det gäller hur mycket det kan ge. Inte dra till med hur många procent produktionen kommer att öka med, trots att vi måste dra ner på det som gav den största ökningen den förra gröna revolutionen, energi och gödning.

Men, sen kom Klas Eklund, professor i nationalekonomi. Äntligen någon som hade lite koll. Även om vi har lite olika syn på vad som är det stora problemet så håller jag med honom fullständigt när det gäller metoderna. Vill man få en stor mängd människor att handla på ett visst sätt så är det bästa sättet att med ekonomiska styrmedel få folk att handla rätt av egenintresse. Vi kan inte förvänta oss att alla ska göra medvetna moraliska val hela tiden.

Han tog också upp någonting som jag nämnde i min långa harang om klimatet igår. Att det som verkligen skulle krävas för att lösa problemen är ett verkligt genombrott i energiforskningen. En ny energikälla. I övrigt var alla väldigt positiva till att det skulle gå att lösa problemen. Jag delar inte den optimismen. Det kanske har att göra med den långa artikel jag läste om hur människor är överdrivet optimistiska, eller också kan dom se något jag inte ser.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Taggar: , , ,

Det hela började med ett inlägg jag läste för ett tag sedan på Hela Havet Stormar som handlade om att folk har en tendens att bli lite hysteriska när det gäller klimatet och skylla allt dåligt som händer på människans utsläpp av koldioxid. Det här är något jag stött på lite själv också i arbetet kring skogochfisk. Ganska ofta händer det, när man läser om något oförklarligt fiskproblem att författaren kastar fram klimatförändringar som tänkbara förklaringar. Ibland blir det ganska absurt när det handlar om väldigt snabba förlopp om man tänker på att klimatförändringar handlar om medelvärden. Bara för att medeltemperaturen stiger så innebär inte det att varje år blir varmare än det föregående.

Den andra grunden det här kommer av är flera inlägg av den här typen som dykt upp i spåren av climategate affären. Lite hårddraget så handlar de om att climategate gör att klimatförnekarna och konspirationsteoretikerna får vatten på sin kvarn. Man kan också ana antydningar om att olje- och kolindustrin skulle ha ett finger med i spelet i bakgrunden också. Sammantaget så skapar det en bild av folk som ifrågasätter de gällande klimatteorierna som antingen lite konstiga, eller nyttiga idioter som, med eller utan sin egen vetskap, jobbar för ett fortsatt status quo och fortsatta utsläpp.

I ljuset av allt det här så vill jag en gång för alla skriva ned mina egna åsikter i frågan. Sen får vi se vems ärenden jag går egentligen.

clouds

Prognoserna

Först och främst så litar jag inte på dagens klimatprognoser. Anledningen till det är samma som att jag inte litar på tysken som aftonbladet brukar ta in för att förutsäga sommarvädret några månader i förväg. Det handlar om komplexa dynamiska system och det finns en gräns för hur bra en modell över ett sådant kan vara. Oavsett om man faktiskt  lyckats hitta alla relevanta parametrar,vilket jag är skeptisk till, och deras betydelse, vilket jag också är skeptisk till, så kan man ändå hamna helt fel bara på grund av osäkerheter i ingångsvärdena. Sen kan man också börja prata katastrofteori och stabila eller instabila jämviktslägen. Saker som kan göra att klimatet ändras dramatiskt under en väldigt kort tid och alla tidigare prognoser blir oanvändbara.

I det läget så är det konstigt att folk förlitar sig på uppgifter om exakt hur många graders temperaturökning som en viss ökning av koldioxidhalten i atmosfären kommer att ge. I bästa fall så kan de ge en viss indikation.

Men, om man tittar tillbaka på det här så innebär inte det här att jag kan avfärda koldioxidrelaterade klimatförändringar. Bara att jag inte litar på modellerna. Det kan innebära två saker för det framtida klimatet. Antingen blir det bättre eller också blir det sämre.

cop

Den politiska viljan

Miljöpolitiken, och främst klimatpolitiken, har lett till flera modeord under de senaste åren, kanske främst från miljöpartiet. Det handlar om grön skatteväxling, grön tillväxt, gröna jobb etc. Jag och Birger Schlaug har ungefär samma syn på den utvecklingen.  Dvs. det finns några grundläggande problem med det hela.

Det första problemet är att ekonomin alltid går före miljön. Det är ett tecken på hur rikt vårt nuvarande samhälle är att vi faktiskt diskuterar åtgärder som skulle begränsa vår utveckling genom att t.ex. sätta begränsningar på energiproduktionen. Men, vad händer när det inte går så bra längre? Vilken stat kan förklara för invånarna i den lilla bruksorten att ortens stora industri, livskraften i samhället, måste läggas ned. I det läget så hänger alla överenskommelser löst.

På samma sätt gäller det för frågan om pengar som ska slussas över till u-länderna för åtgärder där. Hur ska en regering med budgetunderskott och skuldproblem kunna förklara att miljarder ska gå till länder med hög korruption och till projekt som kanske inte alltid ser helt bra ut. Sen kan man också undra om vissa i-länder vill begränsa sig själva och på så sätt minska det försprång man har mot utvecklingsländerna.

Man kan också fundera på hur u-ländernas regeringar ska förklara för sina befolkningar varför man inte bör försöka bli som västvärlden, med konsumtionskultur och privatbilism. Förhoppningar om en bättre framtid brukar ganska ofta vara materialistiska.

I slutändan så tror jag att även om vi får tydliga utfästelser och löften för de närmaste 50 åren så är det en helt annan sak när nedskärningarna ska börja på allvar. Då får vi se hur hållbara löftena är.

vindkraft

Teknisk utveckling

Tack vare klimatfrågan har det skett en stor utveckling på området grön energi under de senaste åren. Stora framsteg har gjorts inom vindkraft, solkraft och olika biobränslen. Men vad har det hela haft för någon effekt?

Spanien fick lite rubriker för ett tag sedan med sina vindkraftverk som för en kort stund producerade 53% av landets elenergi. Men, den bakomliggande historien förstår man bättre när man läser den här artikeln. Ett enkelt citat säger det mesta:

”Increasing the share of renewable energy will not make us any less dependent on fossil fuels as long as total energy consumption keeps rising. Renewable energy sources do not replace coal, oil or gas plants, they only meet (part of) the growing demand.”

Där har vi roten till problemet. Vi har inte ens börjat göra någon riktig energiomställning än. All alternativ energi går bara till att öka det totala energiutbudet, inte till att minska användningen av fossila bränslen.

När det gäller solkraft så hänger mycket på skalbarhet. Det går säkert att göra en väldigt bra och billig solcell med ingredienser som indium och tellur. Problemet är att man inte kan göra särskilt många av dom innan den begränsade råvarutillgången kommer göra att priset stiger rejält.

Samma problem finns inom många andra områden. Sällsynta grundämnen används allt mer i det moderna samhället. Kanske framför allt kopplat till elektricitet, t.ex. som nödvändiga delar i magneter och halvledare. Det här handlar om ämnen som finns i väldigt små volymer i jordskorpan, så i ett samhälle som försöker ställa om från förbränning till allt mer direkt eldrift så kommer tillgången till dessa bli ett problem.

Biobränslen är ett annat område som många tror hårt på. Men, även här finns många stora frågetecken. Det kan handla om energieffektivitet, konkurrens med matproduktion etc. Som del av skogochfisk så måste jag väl också peka på riskerna med att ta bort allt för mycket organiskt material ur skogen. Det är många ämnen, nödvändiga för balansen i ekosystemen, som har sitt ursprung därifrån.

Jag tror jag försöker skriva om det här ämnet mer detaljerat i ett senare inlägg. Det här är långt nog som det är.

2994580354_d54546a0c2

Business as usual?

Om man då ska sammanfatta den politiska viljan med den tekniska utvecklingen så är det en sak som framgår tydligt. Att ingenting kommer att hända. Orsaken till det är att politiker, och befolkning också för den delen, vill inte ha en förändring till det sämre. Samtidigt finns det i dagens läge ingen bra ersättning till de fossila bränslena.

I det läget, med det tryck som ändå finns på att någonting måste göras, så finns bara ett enda tänkbart förlopp för Köpenhamnsmötet. Att alla länder försöker göra allt för att göra så lite som möjligt och helst tjäna på hela processen. Om det, mot förmodan, skulle skrivas under ett papper som leder till reella begränsningar för vissa länder så kommer det inte vara mycket värt den dagen som ekonomi och klimat direkt står mot varandra.

Så, de närmsta åren tror jag på ett mer eller mindre business as usual scenario, med fortsatt utbyggnad av vindkraft, solkraft, biobränslen och andra gröna energiformer samtidigt som vårt beroende av fossila bränslen ökar. Jag säger de närmsta åren för det finns en liten viktig faktor som gör att business as usual inte är ett tänkbart scenario speciellt länge till.

Det som nu börjar synas i debatten, men ack så sent och ack så lite, är att de fossila bränslena inte är oändliga och vi börjar hamna farligt nära den punkt när vi måste dra ned användningen vare sig vi vill det eller inte. Dessvärre är världen, trots allt tal om klimat och energiomställningar, inte redo att göra det.

Om någon mot förmodan har hört att vi börjar närma oss en energikris så är det olja man pratar om. I själva verket är problemet värre än så. Även andra fossila bränslen börjar nå gränsen för hur mycket man kan utvinna inom en ganska snar framtid. Inte så att det tar slut alltså, utan en nivå då det hela tiden blir dyrare att producera mer, så det till slut blir oekonomiskt.

Det här handlar inte bara om fossila bränslen. Jag har redan nämnt sällsynta grundämnen och det finns en hel lista på saker som börjar ta slut. Allting går tillbaka till en enda orsak, vi är för många som försöker leva på den här planeten. Till slut når vi en gräns när det inte är hållbart längre och vi närmar oss den gränsen med stormsteg. Samtidigt är överbefolkning en fråga som ingen vill ta i med tång.

palm

Ekonomin

Folk som inte tror på klimatförändringarna brukar klaga på alla klimatåtgärder för att de är dåliga för ekonomin och dåliga för tillväxten. Saken är att jag tror dom. Skulle vi medvetet sätta ett tak på vår energiförbrukning eller till och med minska den så skulle det skada ekonomin och inte så lite heller.

Dagens ekonomiska system har visat sig väldigt hållbart och har kunnat konkurrera ut andra system såsom den kommunistiska planekonomin. Men, dessvärre finns det ett litet problem med det. En av de grundläggande delarna är en ekonomisk tillväxt. Det blir så när i princip alla pengar är lånade och måste betalas tillbaka med ränta. Skulle vi skapa oss ett samhälle utan, eller med negativ, tillväxt så kommer det ekonomiska systemet hamna i en rejäl kris.

Det i sig är ett bra argument till varför man skulle kunna skratta åt mossiga miljöpartister i gummistövlar som pratar om det hållbara samhället. Men nu ser det ut som om det är dom som skrattar sist. Som jag skrev så är inte business as usual ett alternativ. Våra energitillgångar kommer att minska i framtiden. Tillväxt har historiskt sätt alltid kunnat kopplas till ökande energitillgångar.

Hur den ekvationen ska gå ihop vet jag inte men jag ser det som det svåraste hot vi har att möta under den närmaste framtiden.

hus

Framtidsutsiker

Allt det jag har skrivit måste nu försöka vävas ihop till någon form av prognos. Tyvärr så blir det nog en ganska dyster sådan.

Om vi hade börjat att ställa om våra energisystem för 30 år sedan så hade vi varit i en helt annan situation nu. Nu gjorde vi inte det och då får vi lida av följdverkningarna. När tillgången inte längre kan möta efterfrågan så kommer priset på råvaror öka dramatiskt upp till den punkt där ekonomin helt enkelt kraschar, med följd att efterfrågan och därmed priset också kraschar. Sen börjar nästa cykel med ökande priser till nästa krasch, i en lång trappa nedåt.

I en tid av stegrande priser så kommer vissa av de fattiga länderna riskera att bli helt utan bränsle. Med tanke på hur bränsleintensivt det moderna jordbruket är så är det svårt att se hur matproduktionen för en växande befolkning ska se ut. Det finns en mycket stor risk att svält kommer att breda ut sig i vissa delar av världen. Andra länder med mer resurser kommer att använda våld för att säkerställa att de får de resurser de behöver.

Men nu var det klimatet det skulle handla om. Som jag sade om klimatprognoserna så litar jag inte på dom. Jag ser istället klimatförändringar som gubben i lådan i framtiden. Det kan gå 50 år utan att vi märker någonting alls eller så kan det dyka upp och göra allting värre. I en värld där folk redan är på flykt från kollapsade stater, svälter för att det inte finns bränsle eller gödningsmedel till matproduktionen och där världsmarknaden bara är en skugga av sitt forna jag, då blir torka, extremt väder och höjda havsnivåer bara några fler problem i den långa raden.

path

Lösningar?

Framtidutsikterna lät ganska dystra. Är dom oundvikliga då? Till viss del i alla fall skulle jag säga. Det finns alltid en chans att det helt oväntade inträffar som att en ny energikälla upptäcks som skulle våra energiproblem för en lång framtid. Det skulle ge oss en möjlighet att ge oss tid att lösa de andra problemen också. Naturligtvis är det då så att om vi struntar i dom andra problemen så är det enda vi har gjort att förskjuta kollapsen en liten bit in i framtiden.

Just det här med dom andra problemen är en viktig faktor i dagens läge också. Det jag ser som en väldigt stor risk med den stora fokuseringen på just växthuseffekten är att resten glöms bort. Då får man dessa fantasifulla förslag om att skjuta upp saker i atmosfären för att minska instrålningen eller att försöka fånga in koldioxiden som bildas vid förbränning. Alla med den bakomliggande tanken att vi så mycket som möjligt ska kunna fortsätta i samma takt som idag.

Tyvärr tror jag det är ganska osannolikt att vi hittar denna nya energikälla inom den närmaste framtiden. Därmed så tror jag att det är oundvikligt att det kommer att börja gå nedåt. Om vi redan vid oljeshockerna under 70-talet hade börjat gå över till ett mer hållbart samhälle. Nu är det för sent att hinna göra den omställningen innan problemen växer sig för stora. Vi kommer att få uppleva någon form av nedgång. Om den växer till en total kollaps, bara en längre period av dåliga tider eller någonting däremellan är ännu svårt att säga.

Ofta brukar den totala kollapsen av nationalstaterna användas som skräckexemplet för vad som kan hända. Men, det finns flera skräckscenarier som inte involverar en sådan kollaps. Jag är speciellt rädd för en framtid där jorden domineras av ett antal hel- och halvfascistiska stater som tävlar om att exploatera de sista naturresurserna i så snabbt tempo som möjligt innan någon annan hinner före. I det läget hade en tidig kollaps varit att föredra.

Så, vad kan vi göra för att göra framtiden så bra som möjligt? Vi har idag ett samhälle som är väldigt beroende av transporter och en fungerande världsmarknad. Vi fraktar mat över hela jorden. Vi har i princip avskaffat lager och allt fraktas när det behövs. Allt blir då väldigt känsligt för störningar i marknaden. Jag tror på att gå tillbaka till en mer lokal produktion. I takt med att kostnaderna för transporter ökar känns också det lite vettigare.

Det som är mest naturligt att producera lokalt är mat och utvecklingen åt det hållet har redan börjat. Det som kanske inte är upenbart på samma sätt är elektricitet. En gång i tiden när elen första gången kom till dom små byarna så var det ofta genom att någon byggde ett mindre vattenkraftverk i den lokala ån. Idag kan vi göra det igen, men vi kan också bygga vindkraftverk och sätta solceller på husen etc. Däremot är jag lite skeptisk till kärnkraften som använder den motsatta principen med ett antal stora klossar som producerar väldigt mycket el var.

En annan fråga som sällan brukar dyka upp i miljödiskussioner är tillgången till information. Det viktigaste för att vi ska kunna fatta rätt beslut i framtiden är att det finns fri information att tillgå från hela världen. Det är den främsta anledningen till att jag stöder piratpartiet i många frågor. Om stater redan nu i goda tider börja inskränka våran rätt till fri kommunikation, hur ska det då bli i dåliga tider. Historiskt sätt har dåliga tider i ganska många fall följts av totalitära regimer.

I slutändan finns det ingen universallösning, men väldigt mycket hänger på vilka beslut som fattas under de närmaste åren. Det bästa vi kan göra är att försöka sprida information och påverka dessa beslut till det bättre.

hav

Slutord

Jag skulle skriva om vad jag tycker om klimatfrågan och det är vad jag har gjort också. Detta trots att jag knappt har nämnt växthuseffekten. Men, det finns ett bra skäl till det. Jag är helt enkelt inte speciellt intresserad av växthuseffekten. Vi har andra, värre, problem att oroa oss för och att kunna spendera idag för att minska effekten av problem som kommer drabba oss om 50-100 år är en lyx som vi inte kommer ha råd med så mycket längre.

Gustav Fridolin skriver på Newsmill att climategate inte bör göra någon skillnad för förhandlingarna i Köpenhamn. Jag håller helt med honom men av ett helt annat skäl. Klimatförändringar i sig bör inte göra någon skillnad för förhandlingarna i Köpenhamn. Klimatförändringar är en nyttig idiot som får folk att göra rätt saker av fel skäl.

För i slutändan så kommer jag att stöda de flesta åtgärder som kommer ur de förhandlingarna. Jag vill se ett minskat användande av fossila bränslen, minskad avverkning av regnskogarna etc. Men, jag vill också se en hel del andra förändringar som inte kommer att diskuteras för att man inte vill se vilka de verkliga problemen är.

I förordet undrade jag vems ärenden jag går genom att skriva den här texten. Jag vet inte. Jag har lagt korten på bordet. Det här är vad jag tror på idag. Imorgon kanske det förändras, kanske till det bättre kanske till det sämre. Texten är skriven. Tolkningar får andra göra.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , ,

Taggar: , , , , , , , , ,

Historien med de, från klimatforskarna, stulna mailen växer. Trots ett aktivt ointresse för det hela i de flesta svenska medier. På newsmill skriver däremot Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori vid Linköpings universitet, iniktsfullt om det hela. Det är tydligen inte riktigt vilka forskare som helst som har blivit påkomna med att rucka lite på datan. Enligt Ingemar Nordin så står hela kärnan bakom IPCCs prognoser, att den uppvärmning vi har sett under de senaste åren varit exceptionell historiskt sett, på mycket ostadig grund nu.

Det här borde orsaka en ordentlig genomgång av all forskning på området för att se vad som är sant och vad som inte är sant. Trots allt handlar det om miljarder kronor som ska spenderas på diverse program för att få ner koldioxidutsläppen. IPCC har ett rejält förtroendeproblem att lösa nu.

Men, om man ska gå över till riskerna med det här avslöjandet att folk får för sig att man nu kan fortsätta som om inget har hänt. Det är inte helt ovanligt att höra från de som verkar tro på klimathotet att om man bara stoppar uppvärmningen så blir allt bra. Mest extremt blir det när folk kommer in på olika typer av geoengineering, som att slänga upp massa skrot i atmosfären för att reflektera bort lite solljus. Tanken bakom är alltså att bota symptomen medans vi här nere på jorden kan köra på i ganska bra takt ändå.

För säga vad man vill om klimatförändringarna men det är ändå det hotet som har drivit frågan om en omställning från fossila bränslen till mer förnyelsebara dito. Risken är att det från politikerhåll nu kommer börja talas om att det kanske inte är lika nödvändigt att göra den omställning. Bara under en kort tid naturligtvis, det kommer inte dröja speciellt länge innan de minskande tillgångarna till fossila bränslen gör sig påminda och tvingar oss till en omställning vare sig vi vill det eller inte.

Om man kan hoppas på någonting av hela den här affären så är det på lite diversifiering från miljörörelsen. Det har varit väldigt mycket klimat, klimat och klimat på sista tiden och man får väl anta att det kommer fortsätta så året ut i alla fall med tanke på vad som är på gång. Klimatet kanske kommer bli ett problem framöver. Jag kan ärligt talat säga att jag inte vet. Det är alldeles för mycket osäkerhet och jag litar definitivt inte på dagens modeller. Men, det finns många andra problem där ute. Problem som kommer att drabba oss snabbare och hårdare i framtiden. Det är dom som framför allt förmörkar mina framtidsprognoser, inte klimatförändringar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Taggar: , , , , ,

Ett missvisande val

3591660132_243ab61aa0

Maria Krüger från Greenpeace skriver på newsmill om konflikten mellan kärnkraft och förnyelsebart. På något sätt är det intressant att jag som troligtvis står ganska nära henne i grundvärderingar ändå inte kan hålla med om särskilt mycket av det hon säger. Framför allt så håller jag inte med om hennes grundtes att miljöskadlig kärnkraft står mot miljövänlig grön el.

För det första så pratar Krüger om ett worst-case scenario där allt bara fortsätter som vanligt och energiförbrukningen och utsläppen ökar i samma takt som tidigare. Då skulle man få en rejäl dos klimatförändring med en total temperaturökning av 6 grader. Problemet med det här scenariet är att buisness-as-usual inte är ett alternativ. Det blev ganska klart för alla oss som var och lyssnade på Kjell Aleklett förra veckan. Att minska användandet av fossila bränslen är inte ett val vi måste göra utan oundvikligt.  (Visserligen finns lite kritik mot Uppsalamodellen men de flesta oberoende källor är överens om slutresultatet)

Är det viktigt att överhuvudtaget bry sig om klimatförändringar då? En större mängd stulna mail tycks tyda på att forskarna överdriver hoten.(Uppdatering: Aftonbladet kör hårt på det här nu) Själv litar jag inte på modeller över komplexa, troligtvis kaotiska, system som sträcker sig över flera decennier.  Det innebär inte att jag inte tror att vi behöver bry oss. Jag ser klimatförändringar som någon sorts gubben i lådan. Det kan bli lite vad som helst. Både bättre eller sämre än prognoserna. Den som lever får se.

Det som jag direkt kan säga är att det är ett tecken på hur rikt och välfungerande vårt samhälle är när vi kan bry oss om ett problem som kommer att orsaka störst problem 50 år framåt i tiden. Tyvärr tror jag att det är en övergående fas. Det finns mer kritiska problem som behöver lösas i dagsläget. Alla dessa problem går tillbaka på en enda orsak, överbefolkning. Och nej, jag tror inte att man kan lösa det problemet genom att öka tillväxten i världens fattiga länder så att de fattiga blir mer utbildade och skaffar färre barn. I alla fall inte så länge ingen kommer på ett sätt att få tillväxt utan att öka konsumtionen av naturresurser.

Just där ligger också det jag tror är det allvarligaste konkreta hotet idag. Vi har ett ekonomiskt system som är helt byggt på kontinuerlig tillväxt. Men, tillväxten har alltid byggt på någonting av substans i den verkliga världen. Problemet vi står inför är att det begränsade klot vi befinner oss på inte kan leverera och öka produktionstakten på vissa kritiska saker. Tillväxt har hittills alltid varit kopplat till en ökad användning av fossila bränslen. När det inte klarar av att hålla takten, vad är det då som håller tillväxten igång.

Det är  i skuggan av det här som vi återvänder till den ursprungliga frågan om den miljöfarliga kärnkraften eller den miljövänliga gröna energin. Jag tror inte att det här är det val vi måste göra. De här båda alternativen kommer stå på samma sida i debatten. På andra sidan kommer ett ökat utnyttjande av kol och gas stå. Idag är det inte helt politiskt korrekt att bygga ut kolkraften, men är det nånting man har lärt sig av senaste årens miljödebatt så är det att när tillväxten hotas så får miljön stå tillbaka. Det förklarar senaste årens modeord grön tillväxt.

Om alternativet är att länder bygger fast sig i fossilteknik med en konstant minskad tillgång till resurser, med alla konflikter som följer på det, så börjar kärnkraften se lite bättre ut. Jag är ändå inte så förtjust i kärnkraften av flera skäl. Dels för att de har en tendens att dra över budgeten och ta tid när de byggs. Dels för att det är osäkert hur tillgången till bränsle ser ut i framtiden. Dels för att man inte riktigt vet hur man ska bli av med restprodukterna. Men, framför allt för att jag inte riktigt tror på modellen med elproduktion i stora högteknologiska klossar. Jag hade mycket hellre sett en mer decentraliserad modell.

Trots det så kan det finnas ett behov av kärnkraften under en övergångsperiod i framtiden. Det är inte så att de förnyelsebara energikällorna saknar fel och brister.

Taggar: , , , , ,

Lawrence Lessig, mannen bakom creative commons, har tydligen gjort en snabb visit i Sveriges riksdag. Som väntat var det ganska stor uppslutning från många olika håll, men kanske inte så mycket från riksdagsledamöterna själva. Men, det är väl inte så förvånande. Varför bry sig om den nya världens problem och spörsmål när man kan doppa huvudet i de gamla istället. Jag tror det var, den visserligen utanför riksdagen varande, Ilmar Reepalu som formulerade det bäst tidigare i år genom att hävda att han var för gammal för att kunna ha en åsikt om Ipred.

Nu är inte Lawrence Lessig speciellt kontroversiell visar det sig. Till och med Henrik Pontén visar sig tycka att det kan finnas en del bra i det han säger och en del områden där upphovsrätten kan förändras. Hur genuin den viljan att förändra är är nog ganska osäkert i nuläget däremot. Herr Pontén har inte direkt det bästa ryktet i sammanhanget.  Att Lessigs och även andra personers starka åsikter om en förändrad upphovsrätt börjar leta sig ut i de bredare lagren börjar bli ganska tydligt. Se bara på den här motionen till Folkpartiets landsmöte. Tyvärr så har de flesta politiker hittils lagt sig på Ilmar Reepalus nivå, dvs. enbart röstat för status quo, som i upphovsrättens värld handlar om en långsam stegvis färd nedför ett sluttande plan.

Några som har förstått det här med den nya tiden och hur upphovsrätten ska fungera är Storbritannien. Där har man nu lagt ett förslag för den digitala ekonomin. Visserligen har man kanske missat några av Lawrence Lessigs poänger, eller, ja egentligen har man missat alla hans poänger. För att citera Boing Boing:

The British government has brought down its long-awaited Digital Economy Bill, and it’s perfectly useless and terrible. It consists almost entirely of penalties for people who do things that upset the entertainment industry (including the ”three-strikes” rule that allows your entire family to be cut off from the net if anyone who lives in your house is accused of copyright infringement, without proof or evidence or trial), as well as a plan to beat the hell out of the video-game industry with a new, even dumber rating system (why is it acceptable for the government to declare that some forms of artwork have to be mandatorily labelled as to their suitability for kids? And why is it only some media? Why not paintings? Why not novels? Why not modern dance or ballet or opera?).So it’s bad. £50,000 fines if someone in your house is accused of filesharing. A duty on ISPs to spy on all their customers in case they find something that would help the record or film industry sue them (ISPs who refuse to cooperate can be fined £250,000).

But that’s just for starters. The real meat is in the story we broke yesterday: Peter Mandelson, the unelected Business Secretary, would have to power to make up as many new penalties and enforcement systems as he likes. And he says he’s planning to appoint private militias financed by rightsholder groups who will have the power to kick you off the internet, spy on your use of the network, demand the removal of files or the blocking of websites, and Mandelson will have the power to invent any penalty, including jail time, for any transgression he deems you are guilty of. And of course, Mandelson’s successor in the next government would also have this power.

What isn’t in there? Anything about stimulating the actual digital economy. Nothing about ensuring that broadband is cheap, fast and neutral. Nothing about getting Britain’s poorest connected to the net. Nothing about ensuring that copyright rules get out of the way of entrepreneurship and the freedom to create new things. Nothing to ensure that schoolkids get the best tools in the world to create with, and can freely use the publicly funded media — BBC, Channel 4, BFI, Arts Council grantees — to make new media and so grow up to turn Britain into a powerhouse of tech-savvy creators.

På ren svenska så är alltså det här ett förslag som skulle skrattas ut om någon skulle föreslå det i riksdagen. Det är så fullkomligt absurt att ingen skulle kunna ta det seriöst. Nåja, ingen kanske är en liten överdrift. Jag är ganska säker på att Monique Wadstedt sitter och filar på nått liknande för när hon ska göra sitt machtübernahme.

Det finns ett uttryck som heter att sätta geten till trädgårdsmästare. I det brittiska fallet är det snarare att göra den till statsminister. Allt annat blir underordnat en sak och en liten grupp intressenter. Vi som står bredvid undrar bara stillsamt, hur gör dom? Här är alltså ett förslag som egentligen gör alla sura, är dåligt för ekonomin och så bakåtsträvande betongpolitiskt att ingen skulle märka om man slängde in en subvention för att bygga telegrafledningar också på samma gång. Allt för en bransch som inte mår speciellt dåligt men lider av en mycket svår hypokondri.

Jag vill avsluta med lite Dylan. Lika aktuell nu som för 45 år sedan.

YouTube Preview Image

Taggar: , , , ,

Efter långa förhandlingar så blev det till slut en kompromisslösning. Jag satt den kvällen beredd att skriva en jämförelse mellan den dåliga dag jag skrev om förra veckan och den katastrofala dag då nya tråkigheter läckt ut från ACTA-förhandlingarna och parlamentet lagt sig platt om telekompaketet. Nu blev det inte så utan kompromissen ser faktiskt ut att vara rätt ok.

Men, det jag tänkte skriva om idag handlar mera om Åsa Torstensson och hennes aningen uppseendeväckande uttalande i P3-nyheter:

– Det är en bra överenskommelse som betyder rättsäkerhet för internetanvändare, säger Åsa Torstensson.

– Som du ser det kan det ske rättslig prövning någon annanstans än i domstol?

– Ja

– Så det ska vara en myndighet som ska avgöra det här?

– Ja, till exempel.

För den som inte hängt med så har hela striden om telekompaketet och 138:an handlat om det ska vara möjligt att stänga av någon från nätet utan föregående domstolsprövning. I slutändan gick det inte i kompromissen att få med ordet domstol i texten. Däremot en hel del andra villkor som gör att beslutande instans måste i alla fall vara mycket lik en domstol.

Det som Åsa Torstensson säger är nog förmodligen formellt korrekt, så länge den här myndigheten uppfyller saker som att den anklagade anses vara oskyldig till motsatsen bevisats, och att man har rätt att bli hörd innan dom faller etc. Men, det är inte det intryck man får av uttalandet. Där låter det snarast som att det handlar om en myndighet där en anonym tjänsteman kopplar bort dig om klagomålen blir lite för många. Alltså någonting helt annat än vad den slutgiltiga kompromissen säger.

Frågan är då om Åsa Torstensson själv förstod hur det här uttalandet skulle tolkas. Om man först utgår från att hon sade det här medvetet och med full förståelse för hur det skulle tolkas så kan man dra flera slutsatser. I princip låter det då som att hon säger att ministerrådet har gått segrande ur det här på något sätt, genom att det på något sätt finns ett kryphål i paragraferna som möjliggör avstängningar med löpandebandprincipen. Om det nu inte finns några sådana luckor så kan hon ändå försöka låtsas som att dom finns för att utmåla förespråkarna för rättssäkerhet som sell-outs som gått med på ett alldeles för dåligt förslag. Den typen av anklagelser kan man t.ex. hitta i kommentarsfältet hos Christian Engström. Problemet är att alla dessa tänkbara motiv för hennes uttalande bara slår tillbaka mot henne själv och ministerrådet. Förtroendet för det, som kanske inte var så bra sedan tidigare, blir inte bättre av att det låter som att man går ut och bryter mot ett ingånget avtal mindre än ett dygn efter att man accepterat det.

Men, det finns också en annan tolkning av det hela och det är att Åsa Torstensson inte har någon som helst aning om hur det här skulle kunna tolkas. Hon har helt missat vad allt ståhej går ut på. Tyvärr, verkar det i det här fallet vara det mest sannolika. Inte för att jag hellre hade velat haft en kunnig manipulatör som skrattar bakom våra ryggar och inte tvekar att använda svårtydda byråkratiska formuleringar och köra lite utpressning i korridorerna för att få igenom sin vilja till varje pris, utan för att det här är en av de stora frågorna i dagens samhälle. Medborgarna är med rätta oroliga för vissa delar av utvecklingen och vi behöver en person som förstår problematiken på alla plan. I nuläget ser det ut som om vi fortfarande letar efter en sådan person. Åsa Torstensson får gärna bevisa att jag har fel, men fortsätter hon med den här nivån på fingertoppskänsla så är jag tveksam.

Mer om ämnet hos: Lake, Henrik Alexandersson, Mikael Elmlund, Jan Lindgren, Juristens funderingar, Skapandets moral

Taggar: , , , , , ,

Jag läste en intressant artikel i SvD igår. Det var Lars Melin som skrev på brännpunkt om den tsunami av nya lagar som väller över oss. En ständig ökning av regleringar på alla möjliga områden.

Jag tycker det här hänger ihop med någonting jag gått och funderat på ett tag, nämligen vad det får för effekt när ideologilösheten breder ut sig bland våra politiker. Det har väl inte varit någon större hemlighet att alla partier gått mer mot mitten under senare tid. Det talas väldigt tyst om ideologier och skillnaderna mellan blocken är ganska lätträknade.

Har man en övergripande ideologi så finns det alltid en möjlighet att säga, jo, det här är visserligen bra men i ett större perspektiv så är det inte önskvärt. Kan man inte se något större perspektiv så måste varje ny lag behandlas för sig och eftersom varje lag har ett mer eller mindre gott syfte så blir det svårt att säga nej.

Man kan se det här väldigt tydligt när det gäller åsikter om IPRED. Politiker har väldigt lätt att se det direkta syftet med lagen, att förhindra att folk tar del av material de inte har rätt till och därmed berövar kreatörer deras inkomst. Däremot har de svårt för den lite högre dimensionen om rättssäkerhet, förtroende för rättsväsendet och sånt. För att inte tala om den ännu högre dimensionen om hur vårt samhälle hela tiden tar fler och fler små, lätta steg mot ett övervakningssamhälle.

Det andra skälet jag kan se till denna syndaflod av nya lagar är motviljan att ta ansvar. Om lagen specificerar exakt vad som gäller så försvinner den mänskliga faktorn och ingen behöver ta ansvar. För samtidigt som vi har ett samhälle där ingen vill ta något ansvar så har vi ett samhälle där alla kräver ansvar. Går något fel så är det någon som måste ställas till svars, och om orsaken är avsaknaden av en lag så är syndabocken politikern som borde ha infört lagen.

Min åsikt är att man inte bör gå allt för långt i övervakningshysterin. Om den bristen på övervakning leder till att det sker något terrordåd emellanåt så får man ta det. Shit happens. Men, försök få en politiker (eller för den delen en väljare) att ställa upp på det. Ansvarsmentaliteten och trygghetshysterin genomsyrar hela samhället.

Slutligen ska man inte glömma dagens stora händelse. Den sista signaturen har nu placerats på Lissabonfördraget. Exakt vad jag tycker om det är nog bäst att spara till ett senare inlägg, men det är ett bra tecken i tiden. Vi går mot ett samhälle som blir mer och mer byråkratiskt komplicerat. Politikerna har inte en chans att hänga med utan mer och mer av jobbet hamnar hos tjänstemän och lobbyister. Att det då inte finns rum för ideologiska diskussioner är kanske inte så konstigt.

I slutändan är det nästan så man funderar på om antalet lagar och regler går mot någon form av singularitet. Frågan är hur hållbart det är i längden? Att allt leder fram till någon sorts kollaps där hela den byråkratiska kolossen faller ihop som ett korthus.

Läs mer hos: Mårtensson, Hax,  Staffan StrömbäckMorgonsur, dagboksbloggen, Jan Nilsson,

Taggar: , , ,

Det har tydligen gått 40 år sedan den första antydan till det som numera är det globala datornätet skapades. En dag som idag kan man undra om vi egentligen har lärt oss någonting alls under de här åren. Av någon anledning så hopades de konstiga idéerna och märkliga slutsatserna just idag.

Det började med att jag noterade en artikel om att man i Tyskland nu skulle från nyhetsföretag kräva betalt för all länkning till deras nyheter. Uppenbarligen är det några smarta personer som har suttit och funderat på hur den digitala ekonomin fungerar och kommit på att om man bara stänger in sitt material tillräckligt mycket och förstör alla vägar dit, då kommer folk som är där att tvingas att stanna kvar. Eller nått sånt. Själva processen om hur folk faktiskt hittar dit verkar höra till den riktiga världen framför datorskärmarna där riktiga företag skapar riktiga varumärken som inger trygghet och trovärdighet.

Självklart är det här direkt riktat mot google news, som jag själv inte använder, inte fattar riktigt poängen med, och framför allt undrar på vilket sätt det skulle vara någon form av konkurrent till tidningar på nätet. En annan fråga är vilka det egentligen är som ska betala de här licensavgifterna för att få länktillstånd. Att definiera vad som är kommersiellt eller inte på nätet är inte så självklart. Räcker det med reklambanners och 200 kr inkomst per månad eller är det det lite mer bedrägliga kommersiell skala så det blir aktuellt när antalet besökare per dag blir fyrsiffrigt. Eller måste jag kanske skaffa F-skattesedel först.

Dagens andra mindre genomtänkta förslag stod Storbritannien för genom att följa Frankrikes exempel med att försöka stänga av fildelare från internet. Som vanligt ska det vara straff utan någon form av föregående korrekt juridisk prövning och oskuldspresumtion. Man kan undra vad det är som gör att det för just fildelning ska vara acceptabelt att sänka nivån på rättssäkerheten.

Så, varför inte införa samma metoder för andra brott. Säg att du har åkt dit tre gånger för att ha plankat på tunnelbanan. Ett mycket allvarligt brott, till skillnad från piratkopiering som bara drabbar enskilda och företag, som drabbar oss alla och våra gemensamma resurser och den infrastruktur vi alla betalar för. Ett rimligt straff är då att du och din familj blir avstängd från all form av kollektiva transporter, buss, tåg och flyg, under ett års tid. Naturligtvis får du inte åka taxi heller och för säkerhets skulle så spärrar vi din bil så att du maximalt kan köra i 30 km/h. Som av samhället betraktad som oansvarig så får du naturligtvis inte använda våra europa-, riks- eller länsvägar. Övriga vägnätet får du använda helgfri tisdag och torsdag, med undantag för när det råder regn eller vinterföre. Du har naturligtvis som medborgare fri rätt att röra dig som du vill i landet men det innebär inte att samhället har skyldigheten att göra det enkelt för dig.

Efter denna långa satiriska utläggning är allt jag kan tänka en fundering om vad som för mig personligen egentligen skulle leda till störst problem. Att bli avskuren från det fysiska kommunikationsnätet eller att bli avskuren från det digitala.

Sen ser jag att det svenska domstolsväsendet fortsätter att göra sitt bästa för att sänka sitt eget rykte. Den här gången genom att hota Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm med miljonböter om de inte slutar upp med att jobba med the pirate bay. Hur nu domstolen hade tänkt få reda på om de båda faktiskt gör någonting på sajten eller inte känns mer oklart. Man verkar inte heller ha gjort någon större undersökning om det har skett någon större förändring i driften sedan 2005, som att det juridiska ansvaret t.ex. ligger någon annanstans.

Men, när nu domstolen har insett sina nya befogenheter att, med hot om vite, tvinga folk boende utomlands att sluta med en verksamhet som är baserad utomlands, så kanske de kan göra lite gott i alla fall. Jag föreslår ett vite på 500,000 kr åt staten Eritrea för varje dag som Dawit Isaak sitter fängslad. Efter någon månad så inser de nog att det är mest lönsamt i längden att bara släppa ut honom.

Annars kan dom kanske gå vidare med det här att inte riktigt ha koll på vem som bär ansvaret nuförtiden. Man skulle till exempel hota Lars-Eric Petersson med vite på 500,000 för varje gång Skandia bryter mot reglerna för bonusprogram och förmåner. Det skulle allt lära dom.

..

Allt det här får mig att fundera på var vi egentligen är på väg någonstans. Jag får en känsla av att de olika staterna bara kommer att köra på med det här. Medborgarna är ett alldeles för stort hot för att kunna tillåta den sorts makt som kan skapas genom människors kommunikation med varandra. Dom kommer att fortsätta så tills den dag det inte går längre. Den dag som de hjälplöst skriker ”Vad är det som pågår här?” och vi medborgare lugnt svarar: ”Om en halvtimme kommer du vara på sjukhus. Du kommer inte kunna se på nått av ögonen. Ditt näsben kommer vara av och båda dina armar brutna.”

Eller så skulle jag i alla fall säga om jag var revolutionär. Nu är jag inte direkt det i nuläget men det verkar finnas en hel del krafter där ute som verkligen vill göra mig till det. Jag undrar bara, är det verkligen det här samhället ni vill ha, för det är det ni kommer att få.

Taggar: , , , , , , ,

Normalt skulle jag aldrig skriva någonting om nobelpriset i ekonomi. Man skulle kunna säga att de flesta ekonomiprisvinnare bedriver forskning på områden som inte intresserar mig. Jag hade inte förväntat mig något annorlunda i år och därför ögnade jag bara snabbt igenom någon artikel där pristagarna beskrevs efter att de offentliggjorts, utan att tänka mer på saken.

Det som fick mig att titta mer noggrant på saken var när hyllningar till Elinor Ostrom började dyka upp på flera av de miljöbloggar jag följer. Så därför ska jag presentera min personliga tolkning av det som framför allt brukar nämnas när man pratar om Elinor Ostrom, nämligen allmänningens tragedi. Myt eller verklighet? Jag ska dessutom göra det utan att ha läst ett ord från något publicerat material utan enbart baserat på det jag har lyckats snappa upp i diverse bloggar och artiklar.

Jag gillar konceptet allmänningens tragedi. Inte så att jag tycker att det är ett bra beteende, utan jag tycker att det är ett bra sätt att beskriva många situationer. I grunden handlar det om att kunna privatisera vinster medans man lägger över kostnader, framför allt långtida sådana, på någon större grupp. I princip kommer alla lida för de här kostnaderna i framtiden, men för varje enskild individ finns bara incitament för att driva på det här till allting kollapsar.

Det exempel som brukar plockas fram är de gamla byallmänningarna där varje bonde kunde släppa ut sina djur på bete. Tragedin kommer av att bonden har mycket att tjäna själv på att skaffa sig fler djur medans kostnaden för det i betesmark delas av alla. Det leder till att alla bönder kommer att skaffa sig mer och mer djur för att gynna sig själva ända tills den punkten då allmänningen är helt sönderbetad och alla blir tvungna att flytta sina djur. Hade man på ett tidigt stadie bestämt tydliga regler för hur många djur var och en fick ha så hade man kunnat hålla det hela på en nivå som var hållbar istället.

Gärdsgård

Jag skrev ett inlägg tidigare i år om just det här. Att marknadsekonomi inte fungerar i många av de potentiellt miljöfarliga näringarna, när intäkterna går till privata företag medans utgifterna (t.ex. upprensning, utsläpp, utdöenden) hamnar hos staten, eller kanske ännu värre hos någon abstrakt global överstatlig enhet. I själva verket så är mycket av det som miljöskadligt, t.ex. användandet av fossila bränslen, kraftigt subventionerat av staten. Det hindrar oss från att se hur mycket vissa saker verkligen kostar och anpassa vårt beteende därefter.

Så vad var det egentligen Elinor Ostrom hade kommit fram till? Existerar inte allmänningens tragedi? Ja och nej. Det hon säger är att det inte behöver bli någon tragedi. Inte om de enskilda brukarna själva får vara med och styra över sin begränsade resurs. Om de upplever reglerna som legitima så blir de mycket lättare att följa. Sen blir det också bättre om den stora abstrakta grupp som får ta de framtida smällarna konkretiseras. Så kan t.ex. den amerikanske bonden i de torrare delarna av landet, som förr ivrigt pumpade upp vatten till sin egen gård utan hänsyn till den abstrakta samling andra bönder i samma vattensystem, nu istället anpassa sig till vattentillgången när den abstrakta samlingen blir en konkret grupp som samtalar öga mot öga och sätter upp regler för hur det ska fungera bäst för samtliga.

Jag vill här också göra en koppling till en bok som jag skrivit om tidigare, nämligen Jared Diamonds Kollaps. I den nämner han några exempel där det inte slutade med kollaps också, bland annat ön Tikopia. Tikopia var på god väg mot en kollaps, men istället valde man att ställa om sin livsstil helt, genom att t.ex. slakta öns alla grisar. Enligt Jared Diamond så var en av anledningarna till att man kunde göra det på Tikopia medans man misslyckades på Påskön att Tikopia var tillräckligt liten. Alla visste vad som fanns på den andra sidan. Alla visste vilka som fanns på den andra sidan och alla kunde identifiera sig med dom som fanns på andra sidan. I det läget kunde problemen inte längre vara någon annans problem.

Så, för att avsluta det hela så skulle jag tro att de gamla byallmänningarna i själva verket fungerade ganska bra på de allra flesta ställen. Regler sattes upp av brukarna och reglerna följdes. Problemet kommer när man kan lägga över ansvaret på någonting annat, visserligen något som man själv är en  del av, fast bara en mycket liten del och det är ingenting man bygger speciellt mycket av sin identitet kring. Det här någonting annat kan vara staten eller kanske något ännu mer abstrakt som jorden.

.

Jag är bara en av nio miljoner, en av femhundra miljoner, en av sex miljarder. Är jag tillräckligt mycket världsmedborgare för att känna ett ansvar för det som i framtiden kommer drabba oss alla? Jag tror inte det. Inte nu. Kanske därför jag föredrar det lokala och det småskaliga. Medbestämmanderätt ger legitimitet. En på sex miljarder är helt enkelt inte tillräckligt. Där är demokrati meningslöst.

Mer om Elinor Ostrom här, här och här.

Taggar: , , ,

« Äldre inlägg